Ingen barnlek

Många tror att det är lättare att skriva för barn än för vuxna. Det är det inte. Jag skulle snarare vilja påstå att det är mycket svårare. Man kan aldrig ta för givet att ett barn förstår eller inte förstår. Det är en ständig balansgång att veta vad barn i den åldern man riktar sig till har lärt sig och har kunskap om. De har dessutom ofta högre krav på de böcker de läser än vad vuxna har. Vi läser ofta för att fördriva tid, barn läser för att bli underhållna av fantastiska historier. Man kan inte lämna något oförklarat, barn är väldigt snabba på att ifrågasätta.

Jag själv har inga småsyskon, och jag har inte umgåtts med barn i vuxen ålder. Jag är väldigt väldigt obekväm kring barn. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att barn skrämmer mig. De är fantastiska komplicerade varelser med en underbar skatt av sagor och berättelser i sina små huvuden och hjärtan. Jag har ingeting emot barnen i sig, min rädsla ligger snarare i min egen oförmåga att vara det barnen behöver, det de vill ha ut av en vuxen. De kräver uppmärksamhet, beröring, beröm och förståelse. De vill att man ska leka med dem, på deras eget vis, och är inte sena att såga en om det inte passar sig. Jag kan inte sådant. Jag är obekväm med den sortens beröring, jag blir stel som en pinne om ett barn kryper upp i min famn. Jag tror aldrig att min lek och fantasi kan mäta sig med barnens, därför vill jag inte leka med dem. Jag vill absolut inte ha ansvaret för barn, bli lämnad ensammen med dem. Jag känner mig så handikappad i barns sällskap. De ställer underbara frågor som jag aldrig kan svara på. De gör saker utan att tänka, vilket ibland kan vara farligt, och jag har inte reaktioner eller förmåga nog att kunna skydda dem.

Varför skriver jag då för barn? För att jag är ett barn. Jag skriver inte för andra barn, jag skriver för mig själv, för att jag själv älskar att läsa. Jag säger som Astrid Lindgren, jag skriver berättelser som barnet i mig själv skulle vilja läsa.