BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS »

fredag 28 december 2007

Att värna om familjedynamiken

Sedan jag kom hem till familjen har jag insett att jag har avancerat. Jag har vuxit och blivit en bättre familjemedlem. Låt mig exemplifiera: Det är egentligen inte så jobbigt att diska efter sig själv och någon annan, eller ens att diska upp en hög med disk som jag själv inte haft något att göra med. Det är heller inte särskilt jobbigt att dra runt på en dammsugare i en trea som dessutom har så mycket möbler att det inte blir mycket golvyta kvar. Jag har tom insett att det inte är hela världen att jag missade tio minuter av "Football Icons" på TV4 Sport när jag gick ner med tvättkorgen i källaren (mycket mera än så hann jag inte göra, för då kom mor hem och tog över). Jag har fått insikt i att den tid och energi man gör av med av dessa sysslor är väl värt vad det innebär för familjedynamiken. Smågrälen blir genast som bortblåsta, vilket innebär att man får en hel del tid över till att göra trevliga saker tillsammans istället. Både mor och far höll med om denna förändring i mitt beteende. Kanske jag också blir vuxen en dag iallafall!

onsdag 19 december 2007

"Hemma" är heligt

Det är lustigt, hur hemmakär man blir när man inte bor hemma längre. När man bodde där såg man alla felen, men när man inte varit där på länge är det världens underbaraste plats. När man befinner sig på avstånd ifrån det blir det mycket känsligt om någon hotar ens "hemma". Jag ska ta ett exempel: En av mina vänner har på sitt köksbord en liten flaggstång med en västkustflagga på, som det även hänger ett litet kort med orden "Stolt västsvensk!" på. När någon sedan som skämt ritat dit ett litet "O" framför (vilket alltså blir "ostolt västsvensk") blir denne skitsur. Mycket mera sur än vad man hade blivit om man hade suttit med den flaggan nere på västkusten (0m man ens hade ägt en sådan då?). Jag hade också blivit sur om någon hade gjort något sådant mot mitt hemma, hur oskyldigt det än må vara.

Ikväll kommer min far, och imorgon (efter min omtenta) åker vi hem! Jag har inte varit hemma sen i somras, det ska bli underbart. Julen ger en helt annan dimension av känslor nu än vad den gjorde förr. Visst är jag fortfarande barnsligt förtjust i julklappar, men jag förstår nu vad som alltids menats med att julen är familjens högtid, att det viktiga är att man spenderar tiden med sina nära och kära. Sådant har jag alltid tagit för givet, men när man resten av året sitter utan dem på drygt 50 mils avstånd, då inser man plötsligt vad det hela handlar om!

Under "jullovet" (inom situationstecken för att man på universitet officiellt inte har något jullov) ska jag även åka och träffa min brorson för första gången, vilket är ännu en sak att längta till. Sedan att jag inte träffat min bror eller hans fru sedan i påskas brer ju på ytterligare.

Det här inlägget berör inte direkt några rädslor eller obehag, men jag tycker det är lika viktigt att visa att jag har många dagar som jag inte tänker i de banorna alls.

måndag 17 december 2007

Idag sådde jag ett frö hos någon annan.

Jag och två klasskamrater skulle prata om IKT-användning i skolan och dess konsekvenser för läraryrket, och på något vis kom vi in på social fobi. Ingen av de två hade någonsin hört talas om social fobi förut, men när jag förklarade för dem och visade boken jag hade i väskan om ämnet, som jag lånat för att uppdatera mig själv, blev en av dem väldigt intresserad. Till slut sa hon att hon tror att hennes man kan ha social fobi, utan att de vetat om det, för symptomen passade så väl in på honom. Så hon ska läsa mer om ämnet, och tom låna boken jag hade med mig så fort jag lämnat tillbaka den till biblioteket.

Sådana dagar känns det inte lika jobbigt. Då känns det som att det finns en mening. Jag fick chansen att påverka och hjälpa någon annan. Det händer ibland, och jag gillar det.

söndag 16 december 2007

Jag skulle kunna allt, om jag bara vågade.

Jag har länge tänkt att jag ska börja använda den här bloggen igen, mera regelbundet, men jag kan aldrig komma fram till vad jag ska skriva.

Jag skulle vilja berätta om min socialt ångestfyllda vardag, de bra dagarna och de sämre dagarna. Detta både för att det kanske skulle hjälpa mig och för möjligheten att någon i framtiden hittar fram till min blogg som också kan ha hjälp av den, antingen som själv har liknande problem eller känner någon annan som har.

Men det är så svårt att förklara. När jag har jobbigt vet jag inte riktigt varför, jag vet ju så väl att det är överdrivet och oftast helt onödigt, och när jag inte har det jobbigt har jag oftast mycket svårt att komma ihåg hur det känns de där andra dagarna.

Det som över lag påverkas mest är iallafall min egen syn på mina framtidsmöjligheter. Jag känner alltid att det finns många yrken som jag "aldrig skulle klara", inte för att jag inte skulle vilja, utan helt enkelt för att jag inte tror jag skulle "våga". Men å andra sidan, jag har mycket svårt för att ringa till människor jag inte känner väl, och ibland tom att svara i telefon då jag inte vet vem som ringer. Eller rättare sagt, då det kommer upp ett nummer som jag inte känner igen. (Jag var mycket bättre på att svara i telefon innan nummerpresentatören blev en del av vardagen.) Så om man ska se krasst på saken så gör ju detta problem så att jag inte kan ha något jobb alls. Hittills har jag iaf inte kommit på ett enda yrke som är helt telefonfritt. Sen är det knepigt också att jag har intressen inom såpass olika fält, jag kan liksom inte koncentrera mina intressen till ett enda område, vilket gör att jag har mycket svårt att välja karriärbana. Jag får höra att jag har kapacitet till så mycket, vilket jag också tror att jag har, men det hade varit lättre att arbeta för något om jag visste vad jag ville arbeta för.

Här tar mina tankar slut för idag, jag är hungrig!