BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS »

tisdag 30 september 2008

Deadline

Jag lyckades med att skriva klart och maila in alla mina insändningsuppgifter i tid! Ibland blir jag ju riktigt imponerad av och stolt över mig själv. Jag hade faktiskt riktigt skoj med uppgifterna när jag väl kom igång, och hoppas att vi får spännande ämnen nästa månad också!

Nu är klockan 01:20 och jag har varit 22 år i en timme och tjugo minuter.

God natt!

fredag 26 september 2008

Att vrida och vända på varje mening

Ibland är det så skönt att läsa Laurell K Hamiltons blogg och se att det inte bara är jag som har panik och skrivkramp. Jag tycker dock det är skoj att hon uppdaterar sin blogg nästan varje dag, trots att hon är en sån pass stor författare inom sin krets och har mycket annat att göra.

Mitt eget skrivande går seeegt just nu. Jag är en sån som inte kan bara slafsa ihop något till ett första utkast och sedan gå tillbaka och editera det. Nej, jag vänder och vrider på varenda mening flera gånger, byter ord och ordföljd, innan jag en stund senare tar bort hela meningen iallafall. Hopplöst. Jag kommer liksom ingen vart.

Imorgon blir det krogen och tidigt firande av min 22:a födelsedag (som infaller på tisdag). Ska bli skoj, synd bara att halva gänget flyttat till Umeå Universitets campus. Vi ska nog hålla fanan högt ändå. :)

Nej, den som ändå fick tummen ur...

måndag 22 september 2008

Ramsor för barn

Abbe åker racervagn
Rullar bort till Brännastrand
Framför springer storebror
Han är hund och jättestor

Abbes vagn med kraft han drar
Kopplet spänt och fram de far
Skrattet klingar högt och klart
Hundvagn går med väldig fart

Abbe tycker det är kul
Att få flyga fram på hjul
Men när någon ropar ”stopp!”
Måste de så hålla opp

Faster kör när de går hem
Färdens fart är lugn igen
”Det är bäst att ingen vet
Hundvagn blir vår hemlighet”





Sked, gaffel, kniv
För ett himla liv
Banka på med nävar små
Hör vad mamma säger då!




Innan jag blev faster hade jag nog inte kunnat skriva såhär. Jag har alltid haft mycket svårt för barn och den uppmärksamhet de kräver, men sen Abbe kom till världen måste jag väl erkänna att jag kanske ser tjusningen, lite grann iallafall...;)

lördag 20 september 2008

Memoirs of the night

Brigit's flame skrivarcommunity, september vecka 2: "Eternal"

I live in the dark. The light does not tempt me, the dark is my home. In my heart there is a longing for closeness, intimacy, but I will not sacrifice darkness because of it. My darkness is my safety; its protection keeps my thoughts precise. Daytime tortures my sanity, and drives my body insane. Light reminds me of my humanity. But I am hardly human anymore. Humans are weak. They have absolutely no self control. What has kept humanity alive is a mystery to me. They have a ridiculous habit of believing that every new day will bring good things. At the end of each day they are disappointed, but with each new dawn their hope is lit again. They live in a vicious circle, a dream of a different reality, but who could ever wake them? Humanity is lost. They drive each other towards their own doom, and nothing can stop the ending that awaits them. I could laugh at their ignorance, how naïve they really are, but I hardly remember the sound of my own voice anymore. I have not spoken in a very long time, and why should I? In my darkness there is no one to speak to, no need for words. Silence is a gift, and yet there is nothing that makes more noise. The complete silence uses winds and water as its voice, wailing in protest of being forced away to benefit the curse of sound. Its complaint is to me as clear as if it had been whispered in my mother tongue, and I suffer with it. I suffer with its anxiety from being chased away from its last remaining hunting grounds. I share my darkness with silence and allow it to create a refuge with me. In return, it tones out the sound of my footsteps and lets my world be surrounded by the stillness that I love. The only light I welcome is the soft shimmering glow of the moon. There is nothing more beautiful than to soundlessly walk in dark forests when the moon paints the wet trees silver and reflects in the dew covered leaves on the ground.

I have never written like this before. To reveal my world on a paper feels like sharing all the secrets of my soul, yet it gives me the strangest feeling of satisfaction. For now, time is running out. The moon is sinking, and I have to disappear. But I will return. Yes. I shall return…

(Jag skrev egentligen det här stycket på svenska redan 2005. Översatte det till engelska för att jag tyckte det passade till veckans tema.)

Viva la Vida

Igårkväll såg jag och Frugan på tjejfilm och drack en flaska vin, och sen en till, bara för att vi kunde. Sen hade vi sleep over, högstadiestil, och pratade massa skit. Hur mysigt som helst.



Idag har jag gjort en massa roliga fynd. Sådant gör mig glad. Åkte till Storheden med Frugan och Jana, lyssnade på bra musik i bilen och bara hade det trevligt.



Detta är första gången jag publicerat en bild på mig här på bloggen. Ett landmärke!

Ikväll blir det bio i Luleå med Frugan, Jana, Macke och Micke. Inte helt hundra på vad det är vi ska se, och jag är pank. Lån på obestämd tid is the shit. ;P

torsdag 11 september 2008

Att pressa kreativitet genom en igenstockad tesil

Brigit's flame skrivarcommunity, september, vecka 1. "Mud".

Swedish melancholy

It’s like a wasteland. Like the perfect picture of nothing at all. That beautiful Swedish melancholy where you’re not supposed to be better than anybody else. We all think it, but nobody says it, for fear of sticking out. Of course I’m better. Of course you’re better. Our worlds evolve around ourselves; we are the most important people in our lives. Internationally, people see us as gray, cold, uncompassionate, but hard working. Hard working, yet we don’t let ourselves roll around in our success, show pride of what we’ve accomplished. Is that really the picture we want to give of our people?

We are internationally successful, sure. We all speak English, yes. But we aren’t friendly, lets’ not kid ourselves. We envy each other’s success, we gloat, we tease, and we bring our neighbours down. How can I not be anxious here? How can I not fear being too good at anything?

It’s fall here now. It’s cold, and the uncharacteristical warmth my countrymen are filled with during our few weeks of summer is as good as forgotten. The leaves are yellow, going brown. The sky is gray and the winds are cold. The ground is still green, but soon the fall rains will make my boots squash mud, as I trample on towards another hard working winter. Staying sane by the dream of those few summer weeks, when I’m not embarrassed by my people.

PS: Jag är inte fullt såhär bitter. Kreativiteten går på sparlåga och det gör mig allmänt irriterad på det mesta.

Update

Jag sket i Luleå, spenderade introveckan i Härnösand bland goda vänner, och läser en kurs i Kreativt skrivande för barn och ungdom som jag tror kan bli mycket skoj. Kommer bli en stor utmaning för mig som verkligen är dålig på att skriva under press. Jag är dessutom med i septembertävlingen på skrivarcommunityt också, veckans ämne är "Mud", deadline på fredag och jag har inte riktigt börjat ännu. Tror jag kommer måsta banga ur den här månaden också. Skit. Det är ju så jäkla roligt att få kommentarer...

Jazz tyckte att jag ska skriva här oftare, och om jag inte har något som är relevant för mitt tema så kan jag väl skriva om vanliga saker också. Okej, jag gör väl ett seriöst försök att uppdatera, om allt möjligt, lite då och då.

Iaf, tack för en jättefin vecka i Härnösand, speciellt till Jonte och Jazz för att jag fick bo hemma hos er. Jag hade skitskoj!

(Synd vi inte hann träffas något John. Det hände så mycket hela veckan, och tiden bara rann iväg.. :/ Nästa gång!)