2:a Maj 2011

Idag är en sån där dag som jag borde skriva om här, bara för att jag ska få känna mig lite duktig nån gång då jag går tillbaka och läser igenom bloggen.

Mor och far väckte upp mig strax efter klockan 7 då de satt och åt frukost. Efter det somnade jag aldrig om, så det var lika bra att kliva upp. Bara en sån grej! Jag var uppe tidigt! :)

Jag har skrivit en faktatext för barn (skrev om internationella adoptioner riktat till biologiska barn i en familj som tänker adoptera) och skickat in till min gamla lärare sådär två år senare, och har faktiskt också fått en idé till en annan uppgift om att modernisera en antik myt. Så jäkla skönt med lite eld i baken där! Ska försöka ta mig iväg till biblioteket imorgon och låna lite böcker så jag kan göra fler uppgifter.

Sen har jag satt igång en maskin disk, en maskin tvätt, dammsugit och lagat middag också. Inte dåligt.

Red Algae

Jag har börjat skriva på något nytt, och det känns sådär fantastiskt roligt och pirrigt när man inte riktigt vet vad det ska bli. Som Jenny sa på msn igår: det är som förspel innan man börjar göra själva bebisen. Jag skrattade gott, det var faktiskt en mycket bra beskrivning. :)

Inspirationen till mitt nya projekt kom från de här tre bilderna, som samtliga är lånade från diverse bloggar på tumblr.com.





Nu mer än någonsin önskar jag att man kunde jobba två dagar och vara ledig fem, för det är så himla roligt att skriva medan man har ångan uppe!

Even angels have their wicked schemes

Idag säger jag som min mor: "Varför kan man inte jobba två dagar och vara ledig fem?"

Historien i förra inlägget är delvis inspirerad av Eminem ft. Rihanna - Love The Way You Lie. Idag hörde jag fortsättningen på den låten, Love The Way You Lie (Part 2). Denna gången berättas historien mer ur kvinnans perspektiv och Rihanna får ta över mer plats från Eminem då låten denna gången ligger på hennes kommande skiva. Jag har lyssnat på den här låten på repeat hela dagen. Jag har så himla mycket idéer just nu om saker jag skulle vilja skriva! Jag vill skriva en fortsättning på berättelsen baserad på Part 2, och jag funderar så smått på att starta ytterligare en blogg med mer av ett tema, inspirerad av Sofia Åkerman som pratade under temadagen "Det kompetenta barnet". Hon var helt fantastisk.

Men jag har inte tid, och det känns så himla tråkigt. Vi har så sjukt mycket i skolan just nu. Det är roligt, men tungt. Jag känner att jag lär mig saker. Halva utbildningen har gått och jag börjar besitta såpass mycket kompetens inom området att det faktiskt är roligt att diskutera med yrkesverksamma, och jag börjar så smått längta tills jag är färdig.

Men ändå. Jag önskar att jag hade mer tid. "Varför kan man inte jobba två dagar och vara ledig fem?"

Hud mot hud - om våld

Uppgift 38. Skriv en novell om och för ungdomar med inslag av fysiskt/psykiskt våld.

Hud mot hud. Knogar mot kindben. Baksidan av hans hand träffar henne med en kraft som får det att sjunga i hennes öron och hennes huvud att instinktivt vrida sig bort. Hon vänder blicken tillbaka mot honom och stirrar storögt i förvåning. Hennes mun faller sakta öppen som för att säga något, men inga ord passerar förbi hennes läppar då hon som i trans lyfter en hand och lägger den mot sin sprängande kind. Den unge mannen framför henne säger något, det ser hon på att hans läppar rör sig, men hon hör honom inte. Orden kan inte överrösta ringandet och den dunkande pulsen i hennes öron. Han säger något igen, märkbart irriterad då hon inte svarar honom. Hon står fortfarande som förstenad med sina ögon fästa vid hans. Två långa, seniga armar sträcks ut mot henne. Han greppar hennes axlar och skakar henne kraftigt men hon svarar honom fortfarande inte. Då faller det andra slaget.

En öppen handflata. Ett sådant där kvinnligt slag. Han kan bara slå henne tillräckligt hårt om han använder sin högra hand. Hennes egen hand ligger fortfarande pressad mot den högra kinden, så han slår henne på den vänstra. Med en öppen handflata. Ett kvinnligt slag men det svider likväl.

Nu vaknar hon ur chockens dvala men han är för uppjagad för att märka det. ”Jävla fitta!” skriker han så spottet flyger mot hennes ansikte. Hon blundar. ”SÄG nåt för helvete!” Hon sväljer, öppnar munnen för att prata, men hans tålamod är redan slut.

En knuten näve den här gången. Mitt i solarplexus. Hon viker sig dubbel och kippar högt efter andan. En hård knuff mot hennes axel och hon faller mellan soffan och soffbordet. Ligger där hopkrupen och håller sig om magen. Det är inte första gången han gör såhär. Han har gjort det förr men hon blir alltid förvånad.

En spark. Två sparkar. Nu skriker hon. Hon skriker av smärta men mest av sorg. Det var inte såhär det skulle vara mellan dem. Han sparkar henne där han kan komma åt. Blåmärken sprider sig som skogsbrand under hennes kläder. Soffbordet skjuts ilsket undan. ”Håll käften!” Först ville han att hon skulle prata, nu vill han att hon ska vara tyst. Han sparkar henne igen. Hon skriker högre. Hon skriker hans namn, ber honom att sluta när tårarna väller fram ur ögonen och dropparna landar på mattan som i en tragiskt koreograferad dans. Han slutar snart, det slutar snart, intalar hon sig själv.

Han faller ner på knä och slår henne där hon ligger. En ring runt hans finger skär revor i hennes ansikte. Tårarna på mattan blandas med blod. Hon skriker och gråter, han slår. Hennes skrik blir allt lägre och hennes gråt allt svagare, ju mer han slår. Snart är det över, det är över snart, intalar hon sig själv. Ett sista slag och världen slocknar framför hennes ögon. Hon faller ner i dvalan med ett lättat andetag och hennes armar faller livlösa till golvet. Han reser sig och går. Han bara lämnar henne där. Han brukar göra så. Nu är hon i alla fall tyst. Hon kommer resa sig och snygga till sig när han har gått. Hon brukar göra så.

Det har inte alltid varit såhär. Alla sådana här historier börjar alltid så hoppfullt och bra.

De träffades sex månader tidigare, på en fest. Han var äldre än henne, men det spelade ingen roll. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han hade bil och körde henne var hon ville. Han hade pengar och köpte henne vad hon ville, men han köpte inte hennes odelade kärlek. Den var redan hans. Han brukade stryka hennes kind och viska ”hud mot hud, du och jag” så att hennes inre exploderade i lätta vingslag från hundratals fjärilar. Tusentals kanske.

Han tog sig tid att lära sig vad hon gillade. Han visste vad som gjorde henne glad och använde sig ständigt av det. Små presenter, stora handlingar och väl valda ord. Han tog emot henne med öppna armar när hon föll hårt för honom.

Hon gav honom allt. Sin tid, sitt liv. Han fick ett nytt jobb och skulle flytta. Självklart ville hon följa med när han bad henne. Hur kunde hon ha stannat när syret i hennes andetag skulle åkt? Hon följde honom blint. Lämnade vänner och familj. Skaffade inga nya, han var allt hon behövde och ville ha. Hon väntade på honom när han kom hem, hade alltid middag färdig. Den lilla hemmafrun.

Han förstod försent att det inte var så han ville ha det. Han hade gjort henne totalt beroende av honom genom att vara hennes allt. Han hade varit hennes allt för att han så ville att hon skulle vara hans. En gång var hon livfull, nyfiken och sporadisk. Nu blev hon rastlös, svartsjuk och kontrollerande. Var hade han varit? Vem hade han träffat?

Han älskade henne med en äldre, mognare kärlek än med vilken hon älskade honom. Hon älskade honom med en slagkraftigare, desperatare kärlek än med vilken han älskade henne. Kanske det är vad som händer när en tornado möter en vulkan.

Den här gången reser hon sig inte. Hon tar ingen dusch och hon snyggar inte till sig. När han till slut kommer hem för att be om ursäkt är det nästan försent. Han faller ner på knä på golvet, griper tag om hennes axel och skakar henne kraftigt. Inte av ilska den här gången, utan av panikslagen kärlek.

Han slår henne över kinden med en öppen handflata. Ett kvinnligt slag, men det borde svida likväl. Hon rör sig fortfarande inte. Nu är det hans puls som dunkar i hans öron. Hans skrik och gråt som studsar mellan väggarna i lägenheten. Hans nya våta tårar som blandas med hennes torra blodstänkta på mattan.

Han reser sig och vandrar ett varv runt deras gemensamma hem. Sliter sitt hår och skriker ut sin rädsla innan han tillslut tar telefonen i sin hand och ringer efter ambulans.

När ambulansmännen kommer för att hämta henne ger de honom blickar som säger mer än ord någonsin skulle kunnat drömma om. De frågar inte om han slagit henne. De behöver inte. Hon läggs skyndsamt på en bår, han böjer sig ner för att kyssa hennes läppar, hud mot hud. De låter honom, motvilligt. Oskyldig till motsatsen bevisats. Sedan puttas han ur vägen och hon bärs ner till ambulansen och försvinner. Han vet att närsomhelst kommer polisen att hämta honom. Han flyr inte. Han sätter sig ner och väntar.

Någonstans i Sverige ringer snart en telefon. En mamma får äntligen nyheter om sin femtonåriga dotter som rymt hemifrån.

Upplyft för inspirationen

Jag är tydligen tråkig som aldrig skriver någonting. Det må hända. Det går väl i vågor, precis som allting annat.

Igår fixade jag en massa biobiljetter till olika visningar av Michael Jackson This Is It - The Movie. Den 28:e oktober får jag veta vad jag missade.

Jag fyller 23 om två dagar (wihoo) och åker hem till Boden om tre dagar (wihoo igen). Får se hur länge jag stannar där, det beror lite på hur många föreläsningar jag har samvete till att skippa. Minst en, kanske tre, vi får se.

Min inspiration har återvänt och jag har börjat skriva på historien om Emma och Micah igen. Skriver om till jag-form och utökar, utökar, utökar. Ska bli spännande att inte bara skriva om, utan att fortsätta på historien sen. Jag måste verkligen hitta på ett namn till den också, om så bara ett preliminärt ett. Det börjar vara tröttsamt att kalla den "Emma o Micah" eller "Micah-historien" eller något liknande.

Även motivationen till att ta tag i mina skrivuppgifter har återvänt så smått, så idag tog jag helt sonika och skippade en heldag i skolan med Socialt Arbete för att istället skriva en uppgift eller två i Kreativt Skrivande. På kvällarna har jag inte ork nog, så jag offrar två föreläsningar för konstens skull. Skriver just nu på uppgift nr 32, som skulle varit inlämnad senast den 16:e mars. "Läs Peter Pohls Janne, min vän. Skriv därefter i jag-form en novell om ett barn eller en tonåring, i vilken det blir uppenbart för läsaren att den naive jagberättaren (se även Barnbokens byggklossar, kapitel fyra) inte förstår eller inte kan berätta något väsentligt om sin situation. Bifoga en kort reflektion över textens tillkomst och om den tänkta läsaren ungefärliga ålder." Jag använder brorsonen som inspiration igen. Han är rätt bra att ha den där Abbe!

Mamma om mitt skrivande

Mor sa idag att jag absolut ska fortsätta skriva, och att hon tycker att jag är riktigt duktig på det. Hon har sagt flera gånger att jag borde skicka in någonting någon gång, till en tidning eller så i alla fall. Den här gången pratade hon även om att även om jag utbildar mig till socionom så utesluter ju inte det att jag skulle kunna satsa på skrivande också. Sådant värmer när det kommer från mor. Hon är praktisk av sig. Hade det inte varit någon idé så hade hon sagt det.

Av respons blir man lycklig!

Jag skrev en text till vecka två på Brigits Flame med prompten "Morning Glory". I efterhand så insåg jag att den även skulle fungera utmärkt som gestaltning av "ett gränsland mellan barndom/ungdom och 'vuxenhet' i en egen novell", vilket var en uppgift i Kreativt Skrivandekursen. Så jag gav mig på att översätta den till svenska, det gick sådär. Jag kände mig inte helt nöjd, men skickade ändå iväg den till responsgruppen och tänkte att det får gå som det går.

Idag när jag kom hem från universitetet så hade jag fått respons från en av mina kurskamrater. Jag älskar att få sådan här respons. Han sa helt ärligt vad han inte tyckte fungerade i min text och gav förslag på hur den skulle kunna förbättras. Han skrev även en del saker som kan få mig att skutta på moln ett tag. :)

"Detta må jag säga är en målande text med nerv och intensitet. Såväl beskrivningar som dialog är briljanta. Med enkla stilmedel har du med små penseldrag gjort en tavla över norrland. Små inslag av naturliv och den städigt ljusa tillvaron i norrlands högsommar, inramar berättelsens kärna.

Jag kan som läsare inte greppa dessa människor som du skildrar. Jag som läsare vet inte om de två ungdomarna är två killar eller en av vartdera könet. De ömma smekningarna i hårbottnen tyder på att det är två av olika kön. Även på sättet som det är skrivet. Killar beskriver inte på det sätt som detta berättarjag beskriver. Dessutom främlinggörs den andre killen genom berättarröstens beskrivning. Som tolkande maskulint subjekt, skulle jag aldrig tro att denna berättare är annat än en kvinna. Men osäkerheten smyger in när den andre kallar berättaren för Jonathan. Hur ligger det till? Om båda är killar, så måste du fila på återgivningen. Kanske läsa om vad som skiljer mellan maskulint och feminint återgivande, det finns i vår kurslitteratur (en av de mest uttjatade perspektiven i barnlitteraturen enligt mig). Om de är av olika kön, så har du verkligen lyckats.

Det som är säkert är att den ene ynglingen tycks vara söderöver, och att de i det närmaste tycks ha en kärleksrelation (ömhetsbevisningen). Det hade varit intressant hur du tänker med denna text. Jag tycker i a f att du har skapat en stämning som visar på gränslandet mellan att vara vuxen och barn. Mycket bra jobbat. Jag hoppas verkligen att jag någon gång får glädjen att läsa en hel bok skriven av just dig. Det börjar verkligen ta sig för dig. Fortsatt övning och mer rutin, så vet jag i a f vad för framtidsyrke som du ska ha."

Kanske skulle skippa Socionomutbildningen, eller vad tror ni? ;P hehe [/JOKE]

Det tar sig bland texterna

HA! Tyckte jag kände igen en text! Jag hade redan kommenterat den och sparat i ett annat namn. Alltså tillbaka på tretton texter. Seven down, six to go...

Diskussion och respons

Idag, gott folk, har jag i alla fall gjort bort en gammal uppgift i Kreativt Skrivande. Jag har gjort ett inlägg på konferensen om diskussionsuppgift 40: "Hur upplever du våldsskildringarna i Stefan Castas 'Spelar död'? Analysera våldstemat och beskriv hur författaren använder djur och natur i gestaltningen! Diskutera också den språkliga stilen."

Förhoppningsvis kan jag hålla igång och skriva någon fler diskussionsuppgift, men just nu skriver jag respons på mina gruppkamraters texter. Det skäms jag lite över, det skulle varit gjort för länge sedan. Okej att jag inte sköter mitt eget, men det är taskigt av mig att jag låter det gå ut över de andra. Har 12 texter att kommentera, ska försöka beta av så många som möjligt nu på en gång!

Aspirations

Jag bestämde mig för att vara med i skrivartävlingen på Brigits Flame igen. Har inte varit med sedan i september. Ämnet för denna första vecka var "aspirations" och jag kände 'shit, vad ska jag skriva om?'. Sedan såg jag den här bilden på Taylor Lautner och Selena Gomez och en idé slog ned som blixten.


Efter många omskrivningar och omflyttningar blev det till slut ett resultat.



"I don’t strive to please a higher power; I don’t aspire to be great.

My wish is humble, but equal to wishes of love, success or happiness for those who seek it.

What I want is to keep you, my love, safe in a haven of warmth, and to drown you in my kisses.

My tiny frame seems fragile next to yours, but on the tips of my toes our eyes are levelled.

My thin arms can hardly reach to enclose you, but on the tips of my toes I can wrap them twice around your neck.

My body does not have the strength of yours, but on the tips of my toes my will is strong and sincere.

My love cannot save the world, but on the tips of my toes I will keep your heart from breaking.

My dreams cannot hide you from sorrow, but on the tips of my toes my chest will ache with your pain.

My fingers can run through your hair, but on the tips of my toes I nudge your nose with mine.

What I need is that feeling, your hand gently on my back, steadying me, as I rock back down on my heels.

Your fingers as they trace my cheek.

Your eyes as they sparkle.

Your lips as your smile draws me in.

The warm flowing scent of your skin, as you pull me right back up.

On the tips of my toes.

And I drown you in my kisses."

Jätten Alko och människorna

Det märks att jag suttit vid datorn hela dagen idag, jag börjar ha ont i nacken och axlarna.

Men jag har i alla fall snart skrivit en sida om jätten Alko med sin fantastiska rusdryck som skapade människorna av krossade glasflaskor för att få kompisar! (Vadå konstig fantasi?) Minst en sida till måste det bli, det ska jag väl kunna klara av innan jag gör natt?

Ingen barnlek

Många tror att det är lättare att skriva för barn än för vuxna. Det är det inte. Jag skulle snarare vilja påstå att det är mycket svårare. Man kan aldrig ta för givet att ett barn förstår eller inte förstår. Det är en ständig balansgång att veta vad barn i den åldern man riktar sig till har lärt sig och har kunskap om. De har dessutom ofta högre krav på de böcker de läser än vad vuxna har. Vi läser ofta för att fördriva tid, barn läser för att bli underhållna av fantastiska historier. Man kan inte lämna något oförklarat, barn är väldigt snabba på att ifrågasätta.

Jag själv har inga småsyskon, och jag har inte umgåtts med barn i vuxen ålder. Jag är väldigt väldigt obekväm kring barn. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att barn skrämmer mig. De är fantastiska komplicerade varelser med en underbar skatt av sagor och berättelser i sina små huvuden och hjärtan. Jag har ingeting emot barnen i sig, min rädsla ligger snarare i min egen oförmåga att vara det barnen behöver, det de vill ha ut av en vuxen. De kräver uppmärksamhet, beröring, beröm och förståelse. De vill att man ska leka med dem, på deras eget vis, och är inte sena att såga en om det inte passar sig. Jag kan inte sådant. Jag är obekväm med den sortens beröring, jag blir stel som en pinne om ett barn kryper upp i min famn. Jag tror aldrig att min lek och fantasi kan mäta sig med barnens, därför vill jag inte leka med dem. Jag vill absolut inte ha ansvaret för barn, bli lämnad ensammen med dem. Jag känner mig så handikappad i barns sällskap. De ställer underbara frågor som jag aldrig kan svara på. De gör saker utan att tänka, vilket ibland kan vara farligt, och jag har inte reaktioner eller förmåga nog att kunna skydda dem.

Varför skriver jag då för barn? För att jag är ett barn. Jag skriver inte för andra barn, jag skriver för mig själv, för att jag själv älskar att läsa. Jag säger som Astrid Lindgren, jag skriver berättelser som barnet i mig själv skulle vilja läsa.

Att göra

Såhär mycket ligger jag efter i skrivarkursen. Eller okej, det sista pappret är den här månadens uppgifter, men de tre andra är gamla. De gröna uppgifterna är de jag har gjort. Heja mig!

Förresten

Det här smset gjorde mig glad igår:

"OKEJ! När kommer fortsättningen!? Publiken (alltså jag) väntar redan! Var jättebra. Fick en liten Edward-feeling. I like! Kram"

:)

Twilightsnack

Idag blev det inte så många knop. Jag och Linnéa satt mest och pratade under föreläsningen. Efter det hade vi basgruppsträff på ca en timme där vi gav varandra lite tips om vad vi bör ha med i vår del av redovisningen.

Jag fick tillbaka "Twilight" av Jessica och gav henne "New Moon" i utbyte. Hon har precis som jag insett att de är mycket bättre på engelska, så trots att hon har alla böckerna på svenska så lånar hon dem av mig på engelska och läser dem först. :)

Sedan hade Jessica samma föreläsning som jag och Linnéa hade på morgonen, så vi satt och fördrev tid och väntade på henne. När hon äntligen var klar med basgruppsträff och allt så satte vi oss i fiket och surrade en massa skit. Jag och Jessica lyckades få Linnéa intresserad av "Twilight", vilket ledde till att det blev bestämt att hon både ska se filmen och läsa boken. Score! ;) Kom även fram till att jag skulle skicka dem min novell (ni som följt bloggen vet precis vilken jag menar) för eftersom den är Twilightinspirerad så gillar jag att få den bedömd och utvärderad av andra Twifans. Satt där till klockan var nästan sex, sen drog vi oss hemåt. Fick svar från Linnéa angående novellen, hon frågade när det kommer en fortsättning. Det tycker jag är ett ganska bra betyg! :)

Just nu hinkar jag lite mer kaffe för att orka göra något skolarbetsrelaterat över huvud taget ikväll. Wish me luck!

Anafordikt och prosadikt

Igår lyckades jag skicka in ytterligare två uppgifter till Kreativt Skrivande.

En anafordikt för mindre barn om att växa upp och bli stor.
"Du vill nog inte bli stor just nu
Du vill nog bara drömma
Du vill nog inte tänka på
Att ännu finns tid att glömma

Du vill nog inte se dig om
Du vill nog bara titta
Du vill nog inte välja väg
Som känns så svår att hitta

Du vill nog inte skynda hem
Du vill nog vara flicka
Du vill nog inte sluta le
Och gömma skatter i din ficka

Du kan nog inte läsa
Du hör nog inte på
Jag vet att tiden rusar fram
Den dag du börjar gå"

En prosadikt för barn/ungdomar om det mest otänkbara och otillåtna jag kan komma på.
"Mamma menar inte att vara sur, ledsen. Hon menar inte att bara sitta på soffan, aldrig städa, laga mat. Hennes blick kan vara tom, men för henne finns du där, även om hon inte ser. Om du inte ser.
Pappa menar inte att lukta illa, snubbla, skrika. Han kastar saker, tomma flaskor, som mammas blick.
Men aldrig kasta dig, nej, du är inte tom, du är det enda. Det enda som är värt, den enda som ser, den enda som minns, det enda som syns, den enda som hör, den enda som gråter, den enda som blir kvar.
Det enda som blir kvar. Av mammas leende, pappas rogivande röst, av deras kärlek, av deras liv, av dem själva, av deras arv.
Du är det enda som finns kvar."

What's in a name?

Jag håller som bäst på att försöka hitta bra namn till mina karaktärer. Det kan inte vara vad som helst, det måste vara troligt för den tiden de är födda, det måste kännas rätt för personen, och det måste dessutom vara ett svenskt namn som är lätt att uttala på engelska. Problemet är att det finns i princip inga svenska namn på karlar i 45-50 årsåldern som är lätta att uttala på engelska! Jag kan inte hitta något som jag känner verkligen passar...

Anteckningarna blir fler och fler. Snart behöver jag en större anslagstavla.

Korrefika och förtroendeuppdrag

Blev ett långt korridorsfika ikväll. Vi satt och pratade om allt möjligt i en och en halv timme, det var riktigt mysigt! Kul med en sådan tradition så man får chansen att lära känna sina korridorskompisar lite bättre. Korridorsfikat var även min sista uppgift under min städvecka, så nu är den officiellt över och det dröjer åtta veckor till det är min tur igen! Yay!

Hoppar till ett helt annat ämne: Jag tycker det är så himla roligt när folk vill att jag ska läsa deras texter. Speciellt om det är människor som jag vet inte så lätt släpper ifrån sig dem, som skriver väldigt personliga texter. Det är nästan nästan lika roligt som när jag ber någon läsa någon av mina egna texter och de säger en massa snälla saker. ;) Det känns liksom förtroendeingivande att någon annan vill att jag ska se det de har skapat, att de tror att jag har något gediget att komma med som respons. *blir lite varm i hjärtat*

Imorgon börjar jag kl 9 och går till 16. Ugh. Men det kunde varit värre, jag kunde börjat kl 8! Har föreläsning i "Professionellt socialt arbete" och "Volontärt socialt arbete".

Nu tillbaka till artikeln om lagar och etiska dilemman omkring att handskas med självmordsbenägna människor!

Trötthet och nöjesläsning

Jag hoppas verkligen att jag vänjer mig vid att ha ett fullspäckat schema snart. Nu är jag mest trött hela tiden. Gick och lade mig kvart över nio igårkväll och sov till sju imorse, det var underbart.

Idag har jag inte gjort det jag tänkte, istället fastnade jag i ren nöjesläsning. Har nu läst alla de 264 hittills publicerade sidorna av "Midnight Sun" ("Twilight" från Edwards perspektiv), på Stephenie Meyers hemsida. Jag upphör inte att fascineras. Jag vill också ha sådan fantasi och sådant enkelt och underhållande men vackert språkbruk!

Har fortfarande inte tordats börja skriva något mer på mina egna idéer, men det kanske är precis det jag behöver för att få bitarna att falla på plats.

Basgruppsträff halv elva imorgon, så lite sovmorgon blir det. Skönt!

Lillebror Smidig

Jag bangade en krogrunda med klassen i tisdags och gick istället hem direkt från förfesten, och satte mig och skrev en moderniserad version av "Dummerjöns" av H.C. Andersen. Det tog omkring en timme, och tänk så länge jag gruvat mig för den här uppgiften. Har insett att det är bättre jag skickar in något som inte är perfekt än att jag inte skickar in något alls. Jag känner mig ganska neutralt inställd till mitt försök. Det är på inget sätt fantastiskt, men det fungerar.

Det var en gång tre bröder. Det var egentligen inte alls så länge sen, i själva verket utspelade sig hela sagan i somras. I alla fall, det var tre bröder. Två av dem var väldigt stora och starka, de styrketränade varje dag, och deras far var mycket stolt över dem. När de såg en annons i tidningen som sa att armén sökte nya soldater ville de genast dit och mönstra. De förberedde sig i åtta dagar, för det var allt de hade på sig. När dagen var kommen var de båda så övertygade om att de skulle komma med i armén att pappan gav dem varsin bandvagn att åka dit i, för att bevisa att de verkligen hörde hemma bland soldaterna.

När de två bröderna iklädda kamouflagekläder hoppade in i varsin bandvagn på gården dök den tredje brodern upp. Ingen hade tänkt på honom, för han var inte stor och stark, utan liten, snabb smidig. ”Var är ni på väg, klädda i full skyddsutrustning?” sa han. ”Vi ska åka och mönstra för armén”, svarade de starka bröderna. ”Hejsan! Då måste jag allt med!” sa den smidige brodern. De starka bröderna bara skrattade åt honom och åkte iväg. Den smidige brodern bad sin far om egen bandvagn, så han också skulle kunna åka och mönstra. ”Jag får sådan lust att gå med i armén! Tar de mig så tar de mig!” sa han. ”Vad är det för prat?” sa pappan. ”Dig ger jag ingen bandvagn, du har ju ingen styrka! Nej bröderna dina, det är stora och starka pojkar!” ”Får jag ingen bandvagn så tar jag väl cykeln, den är min egen och kan gott ta mig dit!” Så slängde han sig på cykeln och åkte efter sina bröder.

Bröderna åkte strax efter varandra i sina bandvagnar och flexade med sina stora imponerande muskler när lillebror smidig kom ikapp. ”Se här vad jag har hittat!” sa han och visade upp en handfull lera för bröderna. ”Finaste leran i hela riket! Den ska armén få!” Bröderna skrattade bara åt sin brors dumma påhitt, och aktade sig noga för att själv inte få någon lera på sina rena och fina skyddskläder. ”Den är så fin att den bara rinner mellan fingrarna!” lillebror stoppade leran i fickan för att hindra den från att smita.

När de kom fram till militärområdet ställdes alla hoppfulla nya upp i led där de stod så tätt bakom varandra att de knappt kunde röra sig. Inne i en stor gymlokal satt en major som sa ”Duger inte! Bort!” om alla som mönstrade.

När den första brodern kom in i rummet kom han alldeles av sig, för där fanns inga styrketräningsmaskiner, bara träningscyklar och trappmaskiner. Sådana visste han inte hur de fungerade. ”Duger inte!” sa majoren och skickade ut honom.

Sedan var det den andre broderns tur. Han hade aldrig cyklat på en träningscykel. Han fastnade med foten och ramlade av innan han ens hunnit börja cykla. ”Duger inte!” sa majoren och skickade ut även honom.

Den smidige brodern cyklade rätt in i gymlokalen så att leran stänkte om honom. Han såg ingen idé i att byta sin egen cykel mot en träningscykel, så han tippade upp cykeln på framhjulet där han balanserade och trampade på en bra stund utan att cykeln rörde sig ur fläcken. ”Dig tycker jag om!” sa majoren. ”Aktiv är du, med bra kondition, och inte är du rädd för att skita ner dig!”

Så kom det sig alltså att den smidige brodern fick en plats i armén.