Hud mot hud - om våld

Uppgift 38. Skriv en novell om och för ungdomar med inslag av fysiskt/psykiskt våld.

Hud mot hud. Knogar mot kindben. Baksidan av hans hand träffar henne med en kraft som får det att sjunga i hennes öron och hennes huvud att instinktivt vrida sig bort. Hon vänder blicken tillbaka mot honom och stirrar storögt i förvåning. Hennes mun faller sakta öppen som för att säga något, men inga ord passerar förbi hennes läppar då hon som i trans lyfter en hand och lägger den mot sin sprängande kind. Den unge mannen framför henne säger något, det ser hon på att hans läppar rör sig, men hon hör honom inte. Orden kan inte överrösta ringandet och den dunkande pulsen i hennes öron. Han säger något igen, märkbart irriterad då hon inte svarar honom. Hon står fortfarande som förstenad med sina ögon fästa vid hans. Två långa, seniga armar sträcks ut mot henne. Han greppar hennes axlar och skakar henne kraftigt men hon svarar honom fortfarande inte. Då faller det andra slaget.

En öppen handflata. Ett sådant där kvinnligt slag. Han kan bara slå henne tillräckligt hårt om han använder sin högra hand. Hennes egen hand ligger fortfarande pressad mot den högra kinden, så han slår henne på den vänstra. Med en öppen handflata. Ett kvinnligt slag men det svider likväl.

Nu vaknar hon ur chockens dvala men han är för uppjagad för att märka det. ”Jävla fitta!” skriker han så spottet flyger mot hennes ansikte. Hon blundar. ”SÄG nåt för helvete!” Hon sväljer, öppnar munnen för att prata, men hans tålamod är redan slut.

En knuten näve den här gången. Mitt i solarplexus. Hon viker sig dubbel och kippar högt efter andan. En hård knuff mot hennes axel och hon faller mellan soffan och soffbordet. Ligger där hopkrupen och håller sig om magen. Det är inte första gången han gör såhär. Han har gjort det förr men hon blir alltid förvånad.

En spark. Två sparkar. Nu skriker hon. Hon skriker av smärta men mest av sorg. Det var inte såhär det skulle vara mellan dem. Han sparkar henne där han kan komma åt. Blåmärken sprider sig som skogsbrand under hennes kläder. Soffbordet skjuts ilsket undan. ”Håll käften!” Först ville han att hon skulle prata, nu vill han att hon ska vara tyst. Han sparkar henne igen. Hon skriker högre. Hon skriker hans namn, ber honom att sluta när tårarna väller fram ur ögonen och dropparna landar på mattan som i en tragiskt koreograferad dans. Han slutar snart, det slutar snart, intalar hon sig själv.

Han faller ner på knä och slår henne där hon ligger. En ring runt hans finger skär revor i hennes ansikte. Tårarna på mattan blandas med blod. Hon skriker och gråter, han slår. Hennes skrik blir allt lägre och hennes gråt allt svagare, ju mer han slår. Snart är det över, det är över snart, intalar hon sig själv. Ett sista slag och världen slocknar framför hennes ögon. Hon faller ner i dvalan med ett lättat andetag och hennes armar faller livlösa till golvet. Han reser sig och går. Han bara lämnar henne där. Han brukar göra så. Nu är hon i alla fall tyst. Hon kommer resa sig och snygga till sig när han har gått. Hon brukar göra så.

Det har inte alltid varit såhär. Alla sådana här historier börjar alltid så hoppfullt och bra.

De träffades sex månader tidigare, på en fest. Han var äldre än henne, men det spelade ingen roll. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han hade bil och körde henne var hon ville. Han hade pengar och köpte henne vad hon ville, men han köpte inte hennes odelade kärlek. Den var redan hans. Han brukade stryka hennes kind och viska ”hud mot hud, du och jag” så att hennes inre exploderade i lätta vingslag från hundratals fjärilar. Tusentals kanske.

Han tog sig tid att lära sig vad hon gillade. Han visste vad som gjorde henne glad och använde sig ständigt av det. Små presenter, stora handlingar och väl valda ord. Han tog emot henne med öppna armar när hon föll hårt för honom.

Hon gav honom allt. Sin tid, sitt liv. Han fick ett nytt jobb och skulle flytta. Självklart ville hon följa med när han bad henne. Hur kunde hon ha stannat när syret i hennes andetag skulle åkt? Hon följde honom blint. Lämnade vänner och familj. Skaffade inga nya, han var allt hon behövde och ville ha. Hon väntade på honom när han kom hem, hade alltid middag färdig. Den lilla hemmafrun.

Han förstod försent att det inte var så han ville ha det. Han hade gjort henne totalt beroende av honom genom att vara hennes allt. Han hade varit hennes allt för att han så ville att hon skulle vara hans. En gång var hon livfull, nyfiken och sporadisk. Nu blev hon rastlös, svartsjuk och kontrollerande. Var hade han varit? Vem hade han träffat?

Han älskade henne med en äldre, mognare kärlek än med vilken hon älskade honom. Hon älskade honom med en slagkraftigare, desperatare kärlek än med vilken han älskade henne. Kanske det är vad som händer när en tornado möter en vulkan.

Den här gången reser hon sig inte. Hon tar ingen dusch och hon snyggar inte till sig. När han till slut kommer hem för att be om ursäkt är det nästan försent. Han faller ner på knä på golvet, griper tag om hennes axel och skakar henne kraftigt. Inte av ilska den här gången, utan av panikslagen kärlek.

Han slår henne över kinden med en öppen handflata. Ett kvinnligt slag, men det borde svida likväl. Hon rör sig fortfarande inte. Nu är det hans puls som dunkar i hans öron. Hans skrik och gråt som studsar mellan väggarna i lägenheten. Hans nya våta tårar som blandas med hennes torra blodstänkta på mattan.

Han reser sig och vandrar ett varv runt deras gemensamma hem. Sliter sitt hår och skriker ut sin rädsla innan han tillslut tar telefonen i sin hand och ringer efter ambulans.

När ambulansmännen kommer för att hämta henne ger de honom blickar som säger mer än ord någonsin skulle kunnat drömma om. De frågar inte om han slagit henne. De behöver inte. Hon läggs skyndsamt på en bår, han böjer sig ner för att kyssa hennes läppar, hud mot hud. De låter honom, motvilligt. Oskyldig till motsatsen bevisats. Sedan puttas han ur vägen och hon bärs ner till ambulansen och försvinner. Han vet att närsomhelst kommer polisen att hämta honom. Han flyr inte. Han sätter sig ner och väntar.

Någonstans i Sverige ringer snart en telefon. En mamma får äntligen nyheter om sin femtonåriga dotter som rymt hemifrån.