BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS »

fredag 28 december 2007

Att värna om familjedynamiken

Sedan jag kom hem till familjen har jag insett att jag har avancerat. Jag har vuxit och blivit en bättre familjemedlem. Låt mig exemplifiera: Det är egentligen inte så jobbigt att diska efter sig själv och någon annan, eller ens att diska upp en hög med disk som jag själv inte haft något att göra med. Det är heller inte särskilt jobbigt att dra runt på en dammsugare i en trea som dessutom har så mycket möbler att det inte blir mycket golvyta kvar. Jag har tom insett att det inte är hela världen att jag missade tio minuter av "Football Icons" på TV4 Sport när jag gick ner med tvättkorgen i källaren (mycket mera än så hann jag inte göra, för då kom mor hem och tog över). Jag har fått insikt i att den tid och energi man gör av med av dessa sysslor är väl värt vad det innebär för familjedynamiken. Smågrälen blir genast som bortblåsta, vilket innebär att man får en hel del tid över till att göra trevliga saker tillsammans istället. Både mor och far höll med om denna förändring i mitt beteende. Kanske jag också blir vuxen en dag iallafall!

onsdag 19 december 2007

"Hemma" är heligt

Det är lustigt, hur hemmakär man blir när man inte bor hemma längre. När man bodde där såg man alla felen, men när man inte varit där på länge är det världens underbaraste plats. När man befinner sig på avstånd ifrån det blir det mycket känsligt om någon hotar ens "hemma". Jag ska ta ett exempel: En av mina vänner har på sitt köksbord en liten flaggstång med en västkustflagga på, som det även hänger ett litet kort med orden "Stolt västsvensk!" på. När någon sedan som skämt ritat dit ett litet "O" framför (vilket alltså blir "ostolt västsvensk") blir denne skitsur. Mycket mera sur än vad man hade blivit om man hade suttit med den flaggan nere på västkusten (0m man ens hade ägt en sådan då?). Jag hade också blivit sur om någon hade gjort något sådant mot mitt hemma, hur oskyldigt det än må vara.

Ikväll kommer min far, och imorgon (efter min omtenta) åker vi hem! Jag har inte varit hemma sen i somras, det ska bli underbart. Julen ger en helt annan dimension av känslor nu än vad den gjorde förr. Visst är jag fortfarande barnsligt förtjust i julklappar, men jag förstår nu vad som alltids menats med att julen är familjens högtid, att det viktiga är att man spenderar tiden med sina nära och kära. Sådant har jag alltid tagit för givet, men när man resten av året sitter utan dem på drygt 50 mils avstånd, då inser man plötsligt vad det hela handlar om!

Under "jullovet" (inom situationstecken för att man på universitet officiellt inte har något jullov) ska jag även åka och träffa min brorson för första gången, vilket är ännu en sak att längta till. Sedan att jag inte träffat min bror eller hans fru sedan i påskas brer ju på ytterligare.

Det här inlägget berör inte direkt några rädslor eller obehag, men jag tycker det är lika viktigt att visa att jag har många dagar som jag inte tänker i de banorna alls.

måndag 17 december 2007

Idag sådde jag ett frö hos någon annan.

Jag och två klasskamrater skulle prata om IKT-användning i skolan och dess konsekvenser för läraryrket, och på något vis kom vi in på social fobi. Ingen av de två hade någonsin hört talas om social fobi förut, men när jag förklarade för dem och visade boken jag hade i väskan om ämnet, som jag lånat för att uppdatera mig själv, blev en av dem väldigt intresserad. Till slut sa hon att hon tror att hennes man kan ha social fobi, utan att de vetat om det, för symptomen passade så väl in på honom. Så hon ska läsa mer om ämnet, och tom låna boken jag hade med mig så fort jag lämnat tillbaka den till biblioteket.

Sådana dagar känns det inte lika jobbigt. Då känns det som att det finns en mening. Jag fick chansen att påverka och hjälpa någon annan. Det händer ibland, och jag gillar det.

söndag 16 december 2007

Jag skulle kunna allt, om jag bara vågade.

Jag har länge tänkt att jag ska börja använda den här bloggen igen, mera regelbundet, men jag kan aldrig komma fram till vad jag ska skriva.

Jag skulle vilja berätta om min socialt ångestfyllda vardag, de bra dagarna och de sämre dagarna. Detta både för att det kanske skulle hjälpa mig och för möjligheten att någon i framtiden hittar fram till min blogg som också kan ha hjälp av den, antingen som själv har liknande problem eller känner någon annan som har.

Men det är så svårt att förklara. När jag har jobbigt vet jag inte riktigt varför, jag vet ju så väl att det är överdrivet och oftast helt onödigt, och när jag inte har det jobbigt har jag oftast mycket svårt att komma ihåg hur det känns de där andra dagarna.

Det som över lag påverkas mest är iallafall min egen syn på mina framtidsmöjligheter. Jag känner alltid att det finns många yrken som jag "aldrig skulle klara", inte för att jag inte skulle vilja, utan helt enkelt för att jag inte tror jag skulle "våga". Men å andra sidan, jag har mycket svårt för att ringa till människor jag inte känner väl, och ibland tom att svara i telefon då jag inte vet vem som ringer. Eller rättare sagt, då det kommer upp ett nummer som jag inte känner igen. (Jag var mycket bättre på att svara i telefon innan nummerpresentatören blev en del av vardagen.) Så om man ska se krasst på saken så gör ju detta problem så att jag inte kan ha något jobb alls. Hittills har jag iaf inte kommit på ett enda yrke som är helt telefonfritt. Sen är det knepigt också att jag har intressen inom såpass olika fält, jag kan liksom inte koncentrera mina intressen till ett enda område, vilket gör att jag har mycket svårt att välja karriärbana. Jag får höra att jag har kapacitet till så mycket, vilket jag också tror att jag har, men det hade varit lättre att arbeta för något om jag visste vad jag ville arbeta för.

Här tar mina tankar slut för idag, jag är hungrig!

torsdag 15 februari 2007

Allt jag trodde jag döljt...

Jag tror inte på gud, men just såna här kvällar/morgnar önskar jag att jag gjorde det, bara för att jag då skulle kunna utbryta i ett: "tack gode gud för människor som H!" Låt oss låtsas att jag tror på gud, bara för en stund. Tack gode Gud för människor som H. Såna människor som gör mig förbannad, som alltid ska ha rätt, som oftast HAR rätt, som skrämmer mig, som dömer mig, som stöttar mig, som är ärliga, som inte daltar, men som finns där när det verkligen behövs.

Ibland lyckas en människa så kolosalt. Känns som att de ser rakt in i en och läser sånt som man själv förträngt. Jag har så lätt för att fokusera på de framsteg jag har gjort, och glömmer hur lång väg jag faktiskt har kvar. Från att inte kunna handla i affärer själv, inte kunna sträcka upp handen på bussen för att trycka på stoppknappen vid min hållplats, till att kunna sätta mig på en buss alldeles själv, ta mig till Stockholm och tillbaka alldeles själv, flytta till en ny stad, börja på universitet, engagera mig i studentkåren. Jag är livrädd för att människor inte ska tycka om mig. Livrädd för att göra bort mig, att bli dömd, att misslyckas. Jag har verkligen kommit jättelångt, och jag är omringad av människor som antingen inte har någon aning, eller som bara talar om hur duktig jag är. Just därför är det så skrämmande när människor som H dyker upp, som analyserar det jag säger och små rörelser jag gör, och berättar saker om mig som människa, som andra inte lagt märke till. Små saker som är ack så viktiga. Sånt som definierar mig, som avslöjar mina svagheter, som skvallrar om hur jag blev den jag är, och som verkligen visar precis hur mycket jag fortfarande har kvar innan jag kommer kunna se mig själv, känna mig själv, och vara till freds med den jag är.

Jag berättade att jag hade bestämt mig när jag kom hit, att inte berätta för fler människor än som verkligen behövde veta. Det är en fin tanke, men den har inte riktigt fungerat hela vägen. H förstod det på en gång. Han sa att jag inte ska gömma mig bakom en diagnos, att jag har allt för mycket potential för att han ska låta mig slänga bort den. Han sa att jag egentligen inte borde berättat för någon alls, att jag borde ha kämpat på och tagit tjuren vid hornen då det verkligen behövts, men att jag också inte ska vara rädd för att säga till när något är för jobbigt. Med eller utan diagnos så kan människor ibland bli ombedda att göra saker de inte känner sig kapabla att klara av, och man ska inte vara rädd att säga till när det överstigit ens gräns.

Jag avskyr verkligen att bli dömd. Jag brukar ha fruktansvärt svårt för människor som försöker analysera mig och tala om vad jag gör fel. Jag tycker inte om att prata om det, ändå är det det första jag slänger upp som försvar då något jobbigt kommer i min väg. Eller, jag har inga problem i att prata om själva problemet som så, men när någon kommer så nära sanningen som H gjorde, som kan se sånt jag trodde jag döljt så väl, då börjar man fundera. Tack gode gud för människor som H. De kramarna, de fingrarna som torkar mina tårar, de samtalen, med någon som verkligen förstår vidden av det jag gör mitt bästa för att dölja och samtidigt bekämpa; det är de som betyder mest.

måndag 1 januari 2007

Nyår med Jude Law

En helt ny blogg. Som en tom skrivbok där man kan börja alldeles från början. Sidorna är helt vita och man funderar på var man ska börja. Nu har man chansen att bygga upp den bild, av sig själv och ens liv, som man vill att andra ska se. Jag kan berätta hur lite eller hur mycket jag vill, och jag jag ljuga precis hur mycket jag vill, och ingen kommer någonsin att kunna tala om för mig om det är rätt eller fel.

Finns det någon bättre tid att skapa en ny blogg än under nyårsnatten? Ett nytt år, en ny blogg, en ny början, eller?

Om nyårsfirandet ska definiera resten av året så kommer mitt år bli otroligt tråkigt. Det hela började bra; var med hela familjen och såg stadens officiella fyrverkerishow. Vi åt trerätters festmiddag tillsammans. Men sen åkte brodern med flickvän iväg till en fest, och föräldrarna åkte till lantstället. Där satt jag i en trea i centrum, och väntade på att telefonen skulle ringa och vi skulle gå på fest. Tiden gick, och när det till slut ringde så var det bara för att tala om att personen andra änden hade så roligt hemma med sin familj att fest och utgång inte kommer bli av. Och där var mina nyårsförhoppningar över. Där låg jag, framför tv:n och såg Artificial Intelligence, åt Twister choklad och engelsk konfektyr, och jag såg Jan Malmsjö välkommna det nya året. Jag ställde mig på knä i soffan och tittade på fyrverkerier över byggnaden mitt emot. Jag fick några gott nytt år sms, och faktiskt några som frågade om jag ville följa med ut. Men vid det laget var jag inte sugen längre. Jag låg på soffan full av choklad, osminkad, och kände mig en aning nere. Ingen hade brytt sig om att bjuda mig på någon fest, för alla trodde att jag skulle vara upptagen någon annanstans. Den jag faktiskt skulle vara med hade bättre saker för sig, och jag vakade in det nya året tillsammans med Haley Joel Osment och Jude Law. Jag flyttade ifrån den här staden i september för att plugga på universitet, och det är smått skrämmande hur snabbt man ramlar ur den sociala karusellen när man inte varit tillbaka till sin hemstad först nu. Jag reste mig i alla fall från soffan till slut och bestämde mig för att gå en sväng och titta på folket på stan. Jag mötte ingen jag kände. När jag gick på bron över ån som löper genom staden fick jag ett nytt sms: "Hoppas du är lika onykter som jag och har en jätterolig nyårsafton med massor av röj!" Jag var tvungen att le. Jag ville nästan skratta. Om avsändaren till det sms:et hade vetat hur jag spenderat min nyårsafton skulle han... Ja, jag vet faktiskt inte vad han skulle ha gjort. Jag kunde inte komma på något bra att skriva där. Han skulle i alla fall inte trott jag var riktigt klok. Det var dock skönt att gå ut en sväng, även om lägenheten kändes ännu varmare när jag kom tillbaka. Under promenaden kom jag fram till att jag skulle starta en ny blogg, för att få utlopp de gånger jag har filosofiska stunder, och här sitter jag nu.

Så gott nytt år på er allihopa! Hoppas er nyårsafton var mer lyckad än min, och att 2007 för oss alla ska bli ännu bättre än 2006!