Allt jag trodde jag döljt...

Jag tror inte på gud, men just såna här kvällar/morgnar önskar jag att jag gjorde det, bara för att jag då skulle kunna utbryta i ett: "tack gode gud för människor som H!" Låt oss låtsas att jag tror på gud, bara för en stund. Tack gode Gud för människor som H. Såna människor som gör mig förbannad, som alltid ska ha rätt, som oftast HAR rätt, som skrämmer mig, som dömer mig, som stöttar mig, som är ärliga, som inte daltar, men som finns där när det verkligen behövs.

Ibland lyckas en människa så kolosalt. Känns som att de ser rakt in i en och läser sånt som man själv förträngt. Jag har så lätt för att fokusera på de framsteg jag har gjort, och glömmer hur lång väg jag faktiskt har kvar. Från att inte kunna handla i affärer själv, inte kunna sträcka upp handen på bussen för att trycka på stoppknappen vid min hållplats, till att kunna sätta mig på en buss alldeles själv, ta mig till Stockholm och tillbaka alldeles själv, flytta till en ny stad, börja på universitet, engagera mig i studentkåren. Jag är livrädd för att människor inte ska tycka om mig. Livrädd för att göra bort mig, att bli dömd, att misslyckas. Jag har verkligen kommit jättelångt, och jag är omringad av människor som antingen inte har någon aning, eller som bara talar om hur duktig jag är. Just därför är det så skrämmande när människor som H dyker upp, som analyserar det jag säger och små rörelser jag gör, och berättar saker om mig som människa, som andra inte lagt märke till. Små saker som är ack så viktiga. Sånt som definierar mig, som avslöjar mina svagheter, som skvallrar om hur jag blev den jag är, och som verkligen visar precis hur mycket jag fortfarande har kvar innan jag kommer kunna se mig själv, känna mig själv, och vara till freds med den jag är.

Jag berättade att jag hade bestämt mig när jag kom hit, att inte berätta för fler människor än som verkligen behövde veta. Det är en fin tanke, men den har inte riktigt fungerat hela vägen. H förstod det på en gång. Han sa att jag inte ska gömma mig bakom en diagnos, att jag har allt för mycket potential för att han ska låta mig slänga bort den. Han sa att jag egentligen inte borde berättat för någon alls, att jag borde ha kämpat på och tagit tjuren vid hornen då det verkligen behövts, men att jag också inte ska vara rädd för att säga till när något är för jobbigt. Med eller utan diagnos så kan människor ibland bli ombedda att göra saker de inte känner sig kapabla att klara av, och man ska inte vara rädd att säga till när det överstigit ens gräns.

Jag avskyr verkligen att bli dömd. Jag brukar ha fruktansvärt svårt för människor som försöker analysera mig och tala om vad jag gör fel. Jag tycker inte om att prata om det, ändå är det det första jag slänger upp som försvar då något jobbigt kommer i min väg. Eller, jag har inga problem i att prata om själva problemet som så, men när någon kommer så nära sanningen som H gjorde, som kan se sånt jag trodde jag döljt så väl, då börjar man fundera. Tack gode gud för människor som H. De kramarna, de fingrarna som torkar mina tårar, de samtalen, med någon som verkligen förstår vidden av det jag gör mitt bästa för att dölja och samtidigt bekämpa; det är de som betyder mest.