"Hemma" är heligt

Det är lustigt, hur hemmakär man blir när man inte bor hemma längre. När man bodde där såg man alla felen, men när man inte varit där på länge är det världens underbaraste plats. När man befinner sig på avstånd ifrån det blir det mycket känsligt om någon hotar ens "hemma". Jag ska ta ett exempel: En av mina vänner har på sitt köksbord en liten flaggstång med en västkustflagga på, som det även hänger ett litet kort med orden "Stolt västsvensk!" på. När någon sedan som skämt ritat dit ett litet "O" framför (vilket alltså blir "ostolt västsvensk") blir denne skitsur. Mycket mera sur än vad man hade blivit om man hade suttit med den flaggan nere på västkusten (0m man ens hade ägt en sådan då?). Jag hade också blivit sur om någon hade gjort något sådant mot mitt hemma, hur oskyldigt det än må vara.

Ikväll kommer min far, och imorgon (efter min omtenta) åker vi hem! Jag har inte varit hemma sen i somras, det ska bli underbart. Julen ger en helt annan dimension av känslor nu än vad den gjorde förr. Visst är jag fortfarande barnsligt förtjust i julklappar, men jag förstår nu vad som alltids menats med att julen är familjens högtid, att det viktiga är att man spenderar tiden med sina nära och kära. Sådant har jag alltid tagit för givet, men när man resten av året sitter utan dem på drygt 50 mils avstånd, då inser man plötsligt vad det hela handlar om!

Under "jullovet" (inom situationstecken för att man på universitet officiellt inte har något jullov) ska jag även åka och träffa min brorson för första gången, vilket är ännu en sak att längta till. Sedan att jag inte träffat min bror eller hans fru sedan i påskas brer ju på ytterligare.

Det här inlägget berör inte direkt några rädslor eller obehag, men jag tycker det är lika viktigt att visa att jag har många dagar som jag inte tänker i de banorna alls.