Lillebror Smidig

Jag bangade en krogrunda med klassen i tisdags och gick istället hem direkt från förfesten, och satte mig och skrev en moderniserad version av "Dummerjöns" av H.C. Andersen. Det tog omkring en timme, och tänk så länge jag gruvat mig för den här uppgiften. Har insett att det är bättre jag skickar in något som inte är perfekt än att jag inte skickar in något alls. Jag känner mig ganska neutralt inställd till mitt försök. Det är på inget sätt fantastiskt, men det fungerar.

Det var en gång tre bröder. Det var egentligen inte alls så länge sen, i själva verket utspelade sig hela sagan i somras. I alla fall, det var tre bröder. Två av dem var väldigt stora och starka, de styrketränade varje dag, och deras far var mycket stolt över dem. När de såg en annons i tidningen som sa att armén sökte nya soldater ville de genast dit och mönstra. De förberedde sig i åtta dagar, för det var allt de hade på sig. När dagen var kommen var de båda så övertygade om att de skulle komma med i armén att pappan gav dem varsin bandvagn att åka dit i, för att bevisa att de verkligen hörde hemma bland soldaterna.

När de två bröderna iklädda kamouflagekläder hoppade in i varsin bandvagn på gården dök den tredje brodern upp. Ingen hade tänkt på honom, för han var inte stor och stark, utan liten, snabb smidig. ”Var är ni på väg, klädda i full skyddsutrustning?” sa han. ”Vi ska åka och mönstra för armén”, svarade de starka bröderna. ”Hejsan! Då måste jag allt med!” sa den smidige brodern. De starka bröderna bara skrattade åt honom och åkte iväg. Den smidige brodern bad sin far om egen bandvagn, så han också skulle kunna åka och mönstra. ”Jag får sådan lust att gå med i armén! Tar de mig så tar de mig!” sa han. ”Vad är det för prat?” sa pappan. ”Dig ger jag ingen bandvagn, du har ju ingen styrka! Nej bröderna dina, det är stora och starka pojkar!” ”Får jag ingen bandvagn så tar jag väl cykeln, den är min egen och kan gott ta mig dit!” Så slängde han sig på cykeln och åkte efter sina bröder.

Bröderna åkte strax efter varandra i sina bandvagnar och flexade med sina stora imponerande muskler när lillebror smidig kom ikapp. ”Se här vad jag har hittat!” sa han och visade upp en handfull lera för bröderna. ”Finaste leran i hela riket! Den ska armén få!” Bröderna skrattade bara åt sin brors dumma påhitt, och aktade sig noga för att själv inte få någon lera på sina rena och fina skyddskläder. ”Den är så fin att den bara rinner mellan fingrarna!” lillebror stoppade leran i fickan för att hindra den från att smita.

När de kom fram till militärområdet ställdes alla hoppfulla nya upp i led där de stod så tätt bakom varandra att de knappt kunde röra sig. Inne i en stor gymlokal satt en major som sa ”Duger inte! Bort!” om alla som mönstrade.

När den första brodern kom in i rummet kom han alldeles av sig, för där fanns inga styrketräningsmaskiner, bara träningscyklar och trappmaskiner. Sådana visste han inte hur de fungerade. ”Duger inte!” sa majoren och skickade ut honom.

Sedan var det den andre broderns tur. Han hade aldrig cyklat på en träningscykel. Han fastnade med foten och ramlade av innan han ens hunnit börja cykla. ”Duger inte!” sa majoren och skickade ut även honom.

Den smidige brodern cyklade rätt in i gymlokalen så att leran stänkte om honom. Han såg ingen idé i att byta sin egen cykel mot en träningscykel, så han tippade upp cykeln på framhjulet där han balanserade och trampade på en bra stund utan att cykeln rörde sig ur fläcken. ”Dig tycker jag om!” sa majoren. ”Aktiv är du, med bra kondition, och inte är du rädd för att skita ner dig!”

Så kom det sig alltså att den smidige brodern fick en plats i armén.