Packångest

Usch jag har packångest. Inte flyttångest, men packångest. Jag ska flytta om fyra dagar och jag har inte packat en enda pryl. Vet liksom inte vad ska ta med mig! Vad jag behöver och hur mycket som ryms. Jag har definitivt mer grejer än vad som ryms i det där lilla rummet, så det gäller ju att fundera.

Gruvar mig litegrann över att jag kommer ha jobbigt när vi har burit in alla grejer och pappa åker därifrån. Inte lika jobbigt som jag hade när mor och faster åkte efter att ha flyttat in mig i Härnösand, då hade jag riktigt jobbigt. Tack och lov att Elin satte sig på bussen samma dag och kom ner och gjorde övergången lättare för mig. <3 Den här gången vet jag att det kommer vara lättare, jag har redan en massa vänner i Umeå som väntar och väntar på att jag ska komma. Det känns tryggt och bra, men samtidigt är jag väldigt familjekär, och hur många vänner jag än har kommer det värka litegrann när pappa åker. Men det är i alla fall betydligt närmare till Umeå än till Härnösand, och mamma ska komma ner i jobbet redan i mars.

Det ska bli väldigt intressant att se hur jag klarar mig att sköta mig själv igen och träffa nya människor. Jag har inte skrivit något om min sociala ångest på väldigt länge, och det finns en bra anledning till det. Sedan jag slutade jobba i musikaffären och började plugga har jag inte träffat särskilt mycket folk. Jag sitter hemma hela dagarna och behöver inte utsätta mig för sådant som är jobbigt. Jag vet inte om jag utvecklats, står på samma ställe eller tagit något steg tillbaka under de här månaderna. Jag hoppas att jag har utvecklats, jag har i alla fall hunnit tänka väldigt mycket och analysera mig själv. Jag har funderat på vad jag vill jobba med och ta itu med härnäst, och även lyckats göra några framsteg i mina sociala experiment. Det lär bli fler uppdateringar i ämnet nu när jag kommer hamna i utsatta situationer så gott som dagligen.