Anafordikt och prosadikt

Igår lyckades jag skicka in ytterligare två uppgifter till Kreativt Skrivande.

En anafordikt för mindre barn om att växa upp och bli stor.
"Du vill nog inte bli stor just nu
Du vill nog bara drömma
Du vill nog inte tänka på
Att ännu finns tid att glömma

Du vill nog inte se dig om
Du vill nog bara titta
Du vill nog inte välja väg
Som känns så svår att hitta

Du vill nog inte skynda hem
Du vill nog vara flicka
Du vill nog inte sluta le
Och gömma skatter i din ficka

Du kan nog inte läsa
Du hör nog inte på
Jag vet att tiden rusar fram
Den dag du börjar gå"

En prosadikt för barn/ungdomar om det mest otänkbara och otillåtna jag kan komma på.
"Mamma menar inte att vara sur, ledsen. Hon menar inte att bara sitta på soffan, aldrig städa, laga mat. Hennes blick kan vara tom, men för henne finns du där, även om hon inte ser. Om du inte ser.
Pappa menar inte att lukta illa, snubbla, skrika. Han kastar saker, tomma flaskor, som mammas blick.
Men aldrig kasta dig, nej, du är inte tom, du är det enda. Det enda som är värt, den enda som ser, den enda som minns, det enda som syns, den enda som hör, den enda som gråter, den enda som blir kvar.
Det enda som blir kvar. Av mammas leende, pappas rogivande röst, av deras kärlek, av deras liv, av dem själva, av deras arv.
Du är det enda som finns kvar."