Ingen tid och inget gjort

Jag förstår inte var dagarna tar vägen. Det känns som att det var igår jag skrev sist, men det var det ju bevisligen inte. Jag vet inte vad jag gör om dagarna, det känns som att jag inte gör någonting alls. Man har någon föreläsning, äter lunch, fler föreläsningar, jobbar med ett grupparbete, kommer hem och lagar ihop någon enkel middag, sätter sig vid datorn och ser något avsnitt av någon serie, och sen går man och lägger sig. Rinse and repeat. Känns som att jag inte har tid med någonting, ändå gör jag ingenting. Folk frågar mig hur det går med nya kursen, men jag vet allvarligt talat inte. Det känns som att jag springer på ytspänningen, och när som helst kommer jag drunkna i vattnet och inse att man inte tar sig över till andra sidan utan att åtminstone simma, så jag håller andan och väntar på plasket. Jag måste börja använda min tid bättre. Lite av allt lite här och lite där fungerar inte, det känns som sagt som att det inte blir någonting gjort någonstans.

Idag blev det en ganska lång promenad med Helene i snöfallet, det var mysigt. Längesen vi gjort något sådant. Sen gick vi in på ICA där jag skulle köpa chips och dip. Jag behöver nämligen inte vara i skolan förrän kl 13 imorgon, så jag tänkte unna mig en senare kväll än vanligt och äta chips och se på film. Det hela resulterade i att jag nu ätit alldeles för mycket chips och mår lite illa bara av lukten från dipskålen (*note to self: den ska diskas innan sänggående*). Just nu känner jag mest för att lägga mig i sängen och läsa. Jag klagar inte, jag älskar att läsa, även om jag inte vill att just den här boken någonsin ska ta slut. Det är snarare själva grejen, jag ville unna mig en sen kväll där jag gör något jag inte annars känner mig ha tid med, men istället längtar jag efter sängen och det jag gör var och varannan kväll, myser med en god bok innan jag somnar.

Kan man börja vara för gammal redan innan 23? Jag orkar ingenting, är bara trött och vill försvinna in i mina böcker.

Förresten, jag tror att det här inlägget kommer verka mer deprimerande för en utomstående än vad som var meningen när jag skrev det. Jag är inte deppad, jag är i en övergångsfas: från att inte ha haft ett fast schema och gott om tid för allt annat, till att måste lägga upp min tid för att få allt att gå ihop och hinnas med.