Den där kärleken...

Idag har jag återigen ätit middag tillsammans med Frugan och ett glas rödtjut, hemma hos mig den här gången. Livet ska firas, och vad vet man - om man firar det tillräckligt länge kanske det i ren tacksamhet blir riktigt värt att firas till slut?

Efter det såg vi äntligen på PS I love you. Vi har tänkt se den många gånger, men det har aldrig blivit av förrän nu. Mycket söt film. Jag förvånade mig själv med att inte fälla tårar en enda gång, trots att jag hört att man i princip är obligerad att göra det. Enda gången det faktiskt var nära, var när Gerry skrivit "love you" i ett brev till en av sin frus bästa vänner. Just det berörde mig något enormt. Jag och min kära fru har flera gånger fått höra att vi är ett "package deal". Man kan liksom inte ta sig an den ena utan att få den andra på köpet, till viss mån. Det fanns dock en period där någon försökte, som stretade emot med näbbar och klor. Jag bodde i Härnösand och Frugan blev tillsammans med en karl jag aldrig riktigt träffat. Så fort jag var hemma och hälsade på klagade denna karl på att hon blev som en helt annan person. "Varför kan du inte vara dig själv?". Han förstod inte, att hon är aldrig så mycket sig själv som när hon är med mig, och jag när jag är med henne. Så det var såklart mitt fel. Han avskydde mig för att hon blev en annan människa när hon var med mig. Det var väldigt väldigt jobbigt. Vi är väldigt lustiga, uppför oss konstigt, har många interna skämt, avbryter varandra hela tiden och avslutar varandras meningar. Det är inte att förstöra någon, det är att komplettera någon. Den historien är anledningen till att jag nästan grinade över Gerrys "love you" till väninnan.

Jag vill att någon ska älska mig så villkorslöst som Gerry älskade Holly, vem vill inte det? Men jag har insett att det kommer inte räcka med en man som älskar mig - vill man ha mig så måste man älska min fru också.