Inblick i mina vardagsproblem

För några dagar sedan gick jag omkring på stan själv, jag hade en massa ärenden att utföra. Jag gjorde något som gjorde mig oerhört stolt över mig själv - jag gick in på Kicks även om butiken var helt tom. Det har jag faktiskt aldrig gjort förut. Jag går inte in i butiker om det inte är någon annan där, tror det är något med att försäljarna liksom inte har någon annan att titta på då. Till råga på allt så gjorde jag det igen sedan när jag kom ner till djuraffären, det var ingen annan där men jag gick in ändå! Det är jag faktiskt ganska glad för såhär i efterhand, för det visade sig att tjejen i kassan kom från mina hemtrakter och också har pluggat musik. Jag fördrev 45 minuter där inne medans jag väntade på att studentexpeditionen skulle öppna igen. Go me!

Jag lämnade också ett meddelande så att en yrkesperson skulle ringa upp mig, och när hon ringde senare under dagen så svarade jag, vilket också det är en stor bedrift. Nu fick jag iofs en ledtråd i riktnumret vem det var som ringde, men jag brukar ändå inte svara om jag inte vet vem det är. Brownie points for me.

Arbetsmarknad

Idag är en sämre dag. Jag har blivit påmind om hur livrädd jag är för att bli vuxen. När jag ändå är inne på ämnet så kan jag passa på att förklara titeln till min blogg, "Procrastinating livet". Det är nämligen det jag gör varje dag; jag skjuter livet framför mig. Jag har åter blivit påmind om hur svårt jag skulle ha att skaffa ett jobb, speciellt utan någon särskild utbildning. Alla jobb som finns lediga om man ser på arbetsförmedlingens sida (som skulle kunna vara tillgängliga för mig) gäller mycket serviceinriktade arbeten såsom serveringspersonal eller telefonförsäljare eller städare.

Jag vet att många människor behandlar serveringspersonal som skit, och speciellt efter att jag gått en serveringskurs så inser jag hur mycket det finns som man kan göra fel på, som sedan kunden kan klaga på. Jag klarar inte att människor klagar på mig, då gör jag ännu mer fel. Jag skulle inte klara att öppna en vinflaska, just bara för att jag vet att om minsta lilla korkbit ramlar ner i flaskan så är det bara att ställa den åt sidan och öppna en ny. Jag skulle få stå där hela natten.

Jag minns inte om jag skrivit om det förr, men vad jag har jobbigt med berör inte alls några särskilda områden, utan vilket bemötande jag fick första gången jag vågade mig på något jag kände obehag inför. Jag har provat att arbeta som städare (eller lokalvårdare som det ju heter numer), i några veckor på ett sjukhus och på ett universitetscampus som utbildar sjukskötare, sjukgymnaster och liknande. Det var inte en trevlig upplevelse. Jag har svårt att möta nya människor. Det där första mötet med en ny människa är det jag är allra mest rädd för, och när man städar patientrum på ett sjukhus så byts människorna man möter mycket snabbt. För varje nytt rum ska man knacka på och artigt fråga om man får komma in och städa rummet. Jag vet inte varför, det är inget jag spekulerat särskilt mycket i, men just detta är jag i princip livrädd för. Sedan finns det ju också problemet att många läkare tycker de är finare än vi andra, och inte alls särskilt trevliga när man kommer och ska städa deras kontor. Det jag tyckte allra mest om att städa var toaletterna i korridorerna. Det borde säga en hel del om vad jag tyckte om att städa på ett sjukhus. På toaletterna behövde man aldrig knacka på och be om tillstånd,var där upptaget så kom man tillbaka senare. Jag kan minnas att jag efter bara en dag eller två blev lämnad att städa en hel avdelning själv; hjärtintensiven. Jag var livrädd. Tänk om jag skulle råka komma åt någon av de miljoner sladdar som där höll många patienter vid liv med mitt sopskaft? Jag var nära att gråta både en och två gånger medans jag städade toaletterna, och enda anledningen till att jag överhuvudtaget kämpade vidare var att jag visste att min dåvarande pojkvän blev stolt över mig. Sedan fick jag städa några dagar på universitetet. Lärare är ännu värre än läkare. Det hände att de inte alls var intresserade av att få sitt rum städat och var inte sena att barskt tala om när det inte passade sig. Denna erfarenhet har gett mig ett stort obehag mot alla slags städjobb, även om det säkert inte alls är samma sak att städa i butik, t ex. Min dåliga erfarenhet första gången jag provade på att vara städare gör att jag får ont i magen, kallsvettas osv, bara jag ser en annons om städjobb.

Telefonförsäljare är nog en bra sammanfattning om vad som skulle kunna vara mitt personliga helvete. Jag kan i en punktlista tala om varför:
* Man ringer till en ny människa varje gång, jag har mycket svårt för första möten
* Det är mycket enklare för människor att skälla ut människor de inte ser, speciellt om de ringer och stör mitt i maten eller sent en lördagkväll. Jag har mycket svårt att inte bryta ihop totalt då människor skäller på mig.
* Jag tycker i allmänhet inte om att prata i telefon med människor jag inte känner väl. Jag väljer mycket hellre att skriva (email, msn och sms är Guds allra bästa gåvor till människan), eller att samtala öga mot öga.

Så nej, inget av dessa jobb tilltalar mig det minsta. Inte för att jag inte skulle vilja, utan för att jag av en eller annan anledning fått inställningen att jag inte skulle kunna.

Mina intressen är språk, litteratur, konst, historia, musik, djur och djurskötsel. Finns där några osociala arbeten jag skulle kunna få inom dessa?

Att värna om familjedynamiken

Sedan jag kom hem till familjen har jag insett att jag har avancerat. Jag har vuxit och blivit en bättre familjemedlem. Låt mig exemplifiera: Det är egentligen inte så jobbigt att diska efter sig själv och någon annan, eller ens att diska upp en hög med disk som jag själv inte haft något att göra med. Det är heller inte särskilt jobbigt att dra runt på en dammsugare i en trea som dessutom har så mycket möbler att det inte blir mycket golvyta kvar. Jag har tom insett att det inte är hela världen att jag missade tio minuter av "Football Icons" på TV4 Sport när jag gick ner med tvättkorgen i källaren (mycket mera än så hann jag inte göra, för då kom mor hem och tog över). Jag har fått insikt i att den tid och energi man gör av med av dessa sysslor är väl värt vad det innebär för familjedynamiken. Smågrälen blir genast som bortblåsta, vilket innebär att man får en hel del tid över till att göra trevliga saker tillsammans istället. Både mor och far höll med om denna förändring i mitt beteende. Kanske jag också blir vuxen en dag iallafall!

"Hemma" är heligt

Det är lustigt, hur hemmakär man blir när man inte bor hemma längre. När man bodde där såg man alla felen, men när man inte varit där på länge är det världens underbaraste plats. När man befinner sig på avstånd ifrån det blir det mycket känsligt om någon hotar ens "hemma". Jag ska ta ett exempel: En av mina vänner har på sitt köksbord en liten flaggstång med en västkustflagga på, som det även hänger ett litet kort med orden "Stolt västsvensk!" på. När någon sedan som skämt ritat dit ett litet "O" framför (vilket alltså blir "ostolt västsvensk") blir denne skitsur. Mycket mera sur än vad man hade blivit om man hade suttit med den flaggan nere på västkusten (0m man ens hade ägt en sådan då?). Jag hade också blivit sur om någon hade gjort något sådant mot mitt hemma, hur oskyldigt det än må vara.

Ikväll kommer min far, och imorgon (efter min omtenta) åker vi hem! Jag har inte varit hemma sen i somras, det ska bli underbart. Julen ger en helt annan dimension av känslor nu än vad den gjorde förr. Visst är jag fortfarande barnsligt förtjust i julklappar, men jag förstår nu vad som alltids menats med att julen är familjens högtid, att det viktiga är att man spenderar tiden med sina nära och kära. Sådant har jag alltid tagit för givet, men när man resten av året sitter utan dem på drygt 50 mils avstånd, då inser man plötsligt vad det hela handlar om!

Under "jullovet" (inom situationstecken för att man på universitet officiellt inte har något jullov) ska jag även åka och träffa min brorson för första gången, vilket är ännu en sak att längta till. Sedan att jag inte träffat min bror eller hans fru sedan i påskas brer ju på ytterligare.

Det här inlägget berör inte direkt några rädslor eller obehag, men jag tycker det är lika viktigt att visa att jag har många dagar som jag inte tänker i de banorna alls.

Idag sådde jag ett frö hos någon annan.

Jag och två klasskamrater skulle prata om IKT-användning i skolan och dess konsekvenser för läraryrket, och på något vis kom vi in på social fobi. Ingen av de två hade någonsin hört talas om social fobi förut, men när jag förklarade för dem och visade boken jag hade i väskan om ämnet, som jag lånat för att uppdatera mig själv, blev en av dem väldigt intresserad. Till slut sa hon att hon tror att hennes man kan ha social fobi, utan att de vetat om det, för symptomen passade så väl in på honom. Så hon ska läsa mer om ämnet, och tom låna boken jag hade med mig så fort jag lämnat tillbaka den till biblioteket.

Sådana dagar känns det inte lika jobbigt. Då känns det som att det finns en mening. Jag fick chansen att påverka och hjälpa någon annan. Det händer ibland, och jag gillar det.

Jag skulle kunna allt, om jag bara vågade.

Jag har länge tänkt att jag ska börja använda den här bloggen igen, mera regelbundet, men jag kan aldrig komma fram till vad jag ska skriva.

Jag skulle vilja berätta om min socialt ångestfyllda vardag, de bra dagarna och de sämre dagarna. Detta både för att det kanske skulle hjälpa mig och för möjligheten att någon i framtiden hittar fram till min blogg som också kan ha hjälp av den, antingen som själv har liknande problem eller känner någon annan som har.

Men det är så svårt att förklara. När jag har jobbigt vet jag inte riktigt varför, jag vet ju så väl att det är överdrivet och oftast helt onödigt, och när jag inte har det jobbigt har jag oftast mycket svårt att komma ihåg hur det känns de där andra dagarna.

Det som över lag påverkas mest är iallafall min egen syn på mina framtidsmöjligheter. Jag känner alltid att det finns många yrken som jag "aldrig skulle klara", inte för att jag inte skulle vilja, utan helt enkelt för att jag inte tror jag skulle "våga". Men å andra sidan, jag har mycket svårt för att ringa till människor jag inte känner väl, och ibland tom att svara i telefon då jag inte vet vem som ringer. Eller rättare sagt, då det kommer upp ett nummer som jag inte känner igen. (Jag var mycket bättre på att svara i telefon innan nummerpresentatören blev en del av vardagen.) Så om man ska se krasst på saken så gör ju detta problem så att jag inte kan ha något jobb alls. Hittills har jag iaf inte kommit på ett enda yrke som är helt telefonfritt. Sen är det knepigt också att jag har intressen inom såpass olika fält, jag kan liksom inte koncentrera mina intressen till ett enda område, vilket gör att jag har mycket svårt att välja karriärbana. Jag får höra att jag har kapacitet till så mycket, vilket jag också tror att jag har, men det hade varit lättre att arbeta för något om jag visste vad jag ville arbeta för.

Här tar mina tankar slut för idag, jag är hungrig!

Allt jag trodde jag döljt...

Jag tror inte på gud, men just såna här kvällar/morgnar önskar jag att jag gjorde det, bara för att jag då skulle kunna utbryta i ett: "tack gode gud för människor som H!" Låt oss låtsas att jag tror på gud, bara för en stund. Tack gode Gud för människor som H. Såna människor som gör mig förbannad, som alltid ska ha rätt, som oftast HAR rätt, som skrämmer mig, som dömer mig, som stöttar mig, som är ärliga, som inte daltar, men som finns där när det verkligen behövs.

Ibland lyckas en människa så kolosalt. Känns som att de ser rakt in i en och läser sånt som man själv förträngt. Jag har så lätt för att fokusera på de framsteg jag har gjort, och glömmer hur lång väg jag faktiskt har kvar. Från att inte kunna handla i affärer själv, inte kunna sträcka upp handen på bussen för att trycka på stoppknappen vid min hållplats, till att kunna sätta mig på en buss alldeles själv, ta mig till Stockholm och tillbaka alldeles själv, flytta till en ny stad, börja på universitet, engagera mig i studentkåren. Jag är livrädd för att människor inte ska tycka om mig. Livrädd för att göra bort mig, att bli dömd, att misslyckas. Jag har verkligen kommit jättelångt, och jag är omringad av människor som antingen inte har någon aning, eller som bara talar om hur duktig jag är. Just därför är det så skrämmande när människor som H dyker upp, som analyserar det jag säger och små rörelser jag gör, och berättar saker om mig som människa, som andra inte lagt märke till. Små saker som är ack så viktiga. Sånt som definierar mig, som avslöjar mina svagheter, som skvallrar om hur jag blev den jag är, och som verkligen visar precis hur mycket jag fortfarande har kvar innan jag kommer kunna se mig själv, känna mig själv, och vara till freds med den jag är.

Jag berättade att jag hade bestämt mig när jag kom hit, att inte berätta för fler människor än som verkligen behövde veta. Det är en fin tanke, men den har inte riktigt fungerat hela vägen. H förstod det på en gång. Han sa att jag inte ska gömma mig bakom en diagnos, att jag har allt för mycket potential för att han ska låta mig slänga bort den. Han sa att jag egentligen inte borde berättat för någon alls, att jag borde ha kämpat på och tagit tjuren vid hornen då det verkligen behövts, men att jag också inte ska vara rädd för att säga till när något är för jobbigt. Med eller utan diagnos så kan människor ibland bli ombedda att göra saker de inte känner sig kapabla att klara av, och man ska inte vara rädd att säga till när det överstigit ens gräns.

Jag avskyr verkligen att bli dömd. Jag brukar ha fruktansvärt svårt för människor som försöker analysera mig och tala om vad jag gör fel. Jag tycker inte om att prata om det, ändå är det det första jag slänger upp som försvar då något jobbigt kommer i min väg. Eller, jag har inga problem i att prata om själva problemet som så, men när någon kommer så nära sanningen som H gjorde, som kan se sånt jag trodde jag döljt så väl, då börjar man fundera. Tack gode gud för människor som H. De kramarna, de fingrarna som torkar mina tårar, de samtalen, med någon som verkligen förstår vidden av det jag gör mitt bästa för att dölja och samtidigt bekämpa; det är de som betyder mest.