BLOGGER TEMPLATES AND TWITTER BACKGROUNDS »

onsdag 9 januari 2008

Arbetsmarknad

Idag är en sämre dag. Jag har blivit påmind om hur livrädd jag är för att bli vuxen. När jag ändå är inne på ämnet så kan jag passa på att förklara titeln till min blogg, "Procrastinating livet". Det är nämligen det jag gör varje dag; jag skjuter livet framför mig. Jag har åter blivit påmind om hur svårt jag skulle ha att skaffa ett jobb, speciellt utan någon särskild utbildning. Alla jobb som finns lediga om man ser på arbetsförmedlingens sida (som skulle kunna vara tillgängliga för mig) gäller mycket serviceinriktade arbeten såsom serveringspersonal eller telefonförsäljare eller städare.

Jag vet att många människor behandlar serveringspersonal som skit, och speciellt efter att jag gått en serveringskurs så inser jag hur mycket det finns som man kan göra fel på, som sedan kunden kan klaga på. Jag klarar inte att människor klagar på mig, då gör jag ännu mer fel. Jag skulle inte klara att öppna en vinflaska, just bara för att jag vet att om minsta lilla korkbit ramlar ner i flaskan så är det bara att ställa den åt sidan och öppna en ny. Jag skulle få stå där hela natten.

Jag minns inte om jag skrivit om det förr, men vad jag har jobbigt med berör inte alls några särskilda områden, utan vilket bemötande jag fick första gången jag vågade mig på något jag kände obehag inför. Jag har provat att arbeta som städare (eller lokalvårdare som det ju heter numer), i några veckor på ett sjukhus och på ett universitetscampus som utbildar sjukskötare, sjukgymnaster och liknande. Det var inte en trevlig upplevelse. Jag har svårt att möta nya människor. Det där första mötet med en ny människa är det jag är allra mest rädd för, och när man städar patientrum på ett sjukhus så byts människorna man möter mycket snabbt. För varje nytt rum ska man knacka på och artigt fråga om man får komma in och städa rummet. Jag vet inte varför, det är inget jag spekulerat särskilt mycket i, men just detta är jag i princip livrädd för. Sedan finns det ju också problemet att många läkare tycker de är finare än vi andra, och inte alls särskilt trevliga när man kommer och ska städa deras kontor. Det jag tyckte allra mest om att städa var toaletterna i korridorerna. Det borde säga en hel del om vad jag tyckte om att städa på ett sjukhus. På toaletterna behövde man aldrig knacka på och be om tillstånd,var där upptaget så kom man tillbaka senare. Jag kan minnas att jag efter bara en dag eller två blev lämnad att städa en hel avdelning själv; hjärtintensiven. Jag var livrädd. Tänk om jag skulle råka komma åt någon av de miljoner sladdar som där höll många patienter vid liv med mitt sopskaft? Jag var nära att gråta både en och två gånger medans jag städade toaletterna, och enda anledningen till att jag överhuvudtaget kämpade vidare var att jag visste att min dåvarande pojkvän blev stolt över mig. Sedan fick jag städa några dagar på universitetet. Lärare är ännu värre än läkare. Det hände att de inte alls var intresserade av att få sitt rum städat och var inte sena att barskt tala om när det inte passade sig. Denna erfarenhet har gett mig ett stort obehag mot alla slags städjobb, även om det säkert inte alls är samma sak att städa i butik, t ex. Min dåliga erfarenhet första gången jag provade på att vara städare gör att jag får ont i magen, kallsvettas osv, bara jag ser en annons om städjobb.

Telefonförsäljare är nog en bra sammanfattning om vad som skulle kunna vara mitt personliga helvete. Jag kan i en punktlista tala om varför:
* Man ringer till en ny människa varje gång, jag har mycket svårt för första möten
* Det är mycket enklare för människor att skälla ut människor de inte ser, speciellt om de ringer och stör mitt i maten eller sent en lördagkväll. Jag har mycket svårt att inte bryta ihop totalt då människor skäller på mig.
* Jag tycker i allmänhet inte om att prata i telefon med människor jag inte känner väl. Jag väljer mycket hellre att skriva (email, msn och sms är Guds allra bästa gåvor till människan), eller att samtala öga mot öga.

Så nej, inget av dessa jobb tilltalar mig det minsta. Inte för att jag inte skulle vilja, utan för att jag av en eller annan anledning fått inställningen att jag inte skulle kunna.

Mina intressen är språk, litteratur, konst, historia, musik, djur och djurskötsel. Finns där några osociala arbeten jag skulle kunna få inom dessa?

1 kommentarer:

Anonym sa...

Som vanligt en väldigt välskriven blogg om saker som jag på ett sätt känner igen och på ett annat inte alls kan känna igen mig själv i. Telefonsamtalen känner jag igen väldigt väl...