Wherever I lay my hat, that's my home

Jag vill inte åka härifrån. Har haft en fantastisk vecka med fina vänner, men imorgon är det bara att sätta sig på en buss och åka tillbaka till Umeå. Jag borde verkligen åka ner hit oftare medan de flesta av mina vänner fortfarande finns kvar här, det dröjer inte länge nu förrän fler av dem sprids för vinden! I och för sig så hade jag ju sådan tur att det just den här helgen var kårens 20årsjubileum så det var en skitrolig fest med en massa "hemvändare" från förr som kom hit och hälsade på. :) Kändes nästan som på den gamla goda tiden! ;)

Igår låg vi ett gäng i stadsparken och drack öl och stekte i solen i fyra timmar. Jag har bränt mig som fan, vilket inte var så otippat. Sedan födelsedagsmiddag hos John där jag, Stenmark, Tommy och Skåne mest låg i "hundkojan" i köket och degade. Du måste som sagt fylla år en annan dag nästa gång John, det funkar inte att ha middag dagen efter en jubileumsfest. ;)

Jag måste säga att jag har jäkligt tur som kan kalla tre platser för "hemma". Mitt första hemma kommer alltid vara Boden och hemma hos mamma och pappa, men att komma ner hit till Härnösand känns som att komma hem varje gång. Hjärtat blir liksom alldeles varmt och mysigt så fort jag kommer hit. Umeå börjar också vara hemma, men mycket av det beror på att det är där alla mina saker finns, och några vänner som grävt sig in i mitt hjärta under de här månaderna. Just nu ligger Umeå på tredje plats på hemmalistan, men med tiden kanske det ändras. Just nu har jag svårt att se att något kan peta ner Härnösand dock, det är svårt att tävla mot ett lyckligt minne. Dessutom ett lyckligt minne som kan plockas fram (åkas till) och upplevas igen då och då! :)