I have something to say

Jag höll på att vika tvätt och städa upp i min lilla studentlägenhet, med snön yrandes utanför fönstret (vadå vår?) när jag insåg att det finns något jag måste säga, som måste finnas nerskrivet här på bloggen. Jag måste berätta om självömkan. Jag vill inte att de som läser den här bloggen ska tro att min självömkan är något annat än den faktiskt är.

Jag tycker väldigt sällan synd om mig själv, och när jag väl gör det, så är min självömkan likadan som min rädsla; onödig och överdriven, och jag är medveten om detta. Jag har inte alls så jobbigt som många andra, jag kan ta mig ut genom dörren utan att ens fundera, jag kan läsa på universitet och gå till mina föreläsningar och seminarier (så gott som) utan att känna ångest eller någon större oro. Jag har fantastiska vänner, och en fantastisk familj, och jag vet att jag har många människor i mitt liv som alltid finns där. De förstår mig inte alltid, och det kan jag inte heller förvänta mig, men de gör så gott de kan. De frågar, de är intresserade, de vill göra det som är bäst för mig, inte vad som är mest bekvämt för mig. Jag uppskattar det, verkligen.

Jag säger det nu, till alla berörda: Det är inte synd om mig. Jag må tycka synd om mig själv ibland, när jag har riktigt jobbigt, men vem gör inte det? Jag upprepar: Det är inte synd om mig. Man kan inte vara modig utan att vara rädd. Man kan inte veta vilka som kommer stötta en om man aldrig har det jobbigt. Man kan inte göra framsteg om man redan är perfekt. Och framförallt, jag kan aldrig vara så nöjd med mig själv som när jag övervunnit en rädsla.

Jag är inte en dålig människa, jag är faktiskt rätt okej. Jag ställer upp för mina nära och kära om de behöver mig. Jag älskar och är snäll mot djur (iaf alla som inte räknas som reptiler, insekter eller spindlar). Jag tror inte på någon religion men respekterar dem alla. Jag tror heller inte på rasism, bara på kulturkrockar och språkbarriärer. Jag ser det fina i livet, och jag vet att jag har talanger och intressen precis som alla andra. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag inte kan leva ut dem så mycket som jag skulle önska. Jag är snarare besviken. Ständigt besviken. På att jag inte kämpar mera, på att jag inte vågar, på att jag inte utsätter mig för mera, på att jag låter mig tro att allt är okej när jag mår bra, på att jag kan låta mig falla så hårt när den inbillningen visar sig vara enkelt utsuddad.

Men jag inser iallafall att mitt liv kanske inte är perfekt, men det är kärleksfullare än många andras. Om jag aldrig behövde dem skulle mina nära aldrig behöva ställa upp för mig. Jag vet vilka människor som verkligen bryr sig, vilka jag verkligen kan vända mig till. Och för det är det verkligen inte synd om mig.