Typexempel på social ångest

Egentligen har jag hundra andra saker jag borde göra just nu, men idag inträffade en sådan situation som verkligen kan agera typexempel på kriterierna för social fobi som jag lade in i föregående inlägg.

Jag är med i Spexet i min studentkår, och idag skulle vi ha lite övningar one on one med vår röstcoach. Det tog mig ungefär 20 minuter innan jag klämde ur mig min första replik. Vi började med uppsjungningsövningar och det gick ju bra, sådant har jag gjort förr, men sen när hon bad mig läsa min första replik från andra sidan rummet (med magstöd!) tog det bara stopp. Jag ville inte alls. Hon försökte med allt hon kunde komma på, men det gick bara inte. Jag vet inte varför, egentligen är det väl inte så svårt, men jag tycker inte om att höja rösten och jag är inte den som ropar åt folk jag känner på stan (vilket var en av sakerna hon bad mig tänka). Hon försökte med att titta bort, titta direkt på mig, klä ut mig till någon annan, men inget fungerade. Till slut tog vi in en till tjej och vi sjöng lite tillsammans (allt känns så mycket bättre när det inte bara är jag), och det gick ju också bra, ända tills hon bad denna tjej sätta sig i position som min medspelare så att jag skulle läsa mina repliker till henne. Då tog det stopp igen. Jag tycker inte om min första replik, vilket bara är fånigt, men jag kan inte förklara innebörden närmare först efter spexet har visats då allt som rör det är hemligt tills dess. Då tog röstcoachen istället fram varsin trumma till sig och den andra tjejen, och de satte sig i varsitt hörn i rummet och trummade på. Tanken var att jag skulle läsa mina repliker, och de skulle kunna höra dem över sitt eget trummande. Det tog länge, men till slut läste jag mina två första repliker två gånger, och hon fick vara nöjd för idag.

Sådant känns så löjligt. Det är väl inte så svårt att apa sig lite och läsa några repliker? Det är bara det att när jag väl börjat streta emot så blir det bara värre, jag gör det så himla svårt för mig själv. Hade jag läst replikerna på en gång hade det inte alls varit så farligt. Förhoppningsvis går det bättre nästa gång. Resten av dagen hjälpte jag en annan skådis att fila på texten till ett av hans sångnummer. Där känner jag mig som hemma. Skriva och formulera, det är min grej, men inte att läsa repliker högt och känna att jag är mig själv (har inte fått särskilt mycket regi till min roll ännu). Jag vill veta exakt vad jag ska göra och hur, och vem jag ska vara. Jag kan inte framträda som mig själv, för då är det mig folk (och jag själv) dömer.