Ska ta mig i kragen snart.

Nu är jag återigen i den situationen att det hänt så mkt att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag borde verkligen skriva oftare...

Jag kan iaf skriva att jag i förra inlägget glömde tillägga att jag också har träffat en av mina barndomsvänners pojkvän för första gången. Han bor på Irland och pratar inte svenska. Jag tycker det är skitläskigt att prata engelska innan man liksom "kommit igång", men jag gav mig fasen på att det skulle gå bra, och det gjorde det. Brownie points for me.

Känner att jag behöver sortera och reda ut bland idéerna innan det kan komma något sammahängande och givande inlägg, så för stunden får det räcka med att tala om att jag inte glömt bort att jag faktiskt har en blogg.

Vardagsutmaningar

För att bara sitta hemma och spela Football Manager 2008 och titta på EM fotboll hela dagarna så har jag ändå varit bra på att lyckas utmana mig själv en del.

Jag har följt med min bästa vän på ett jobbuppdrag som moraliskt stöd. Hon skulle göra reklam för en telefon som är ett samarbete mellan Samsung och Adidas. Vi satt vid ett bord på ett gym och surrade med folk i drygt 2 timmar. Jag får en inneboende obehaglighetskänsla när jag ser en massa hurtiga människor i min egen ålder. De man gick högstadiet med. De som, om detta hade varit en amerikansk high school, hade varit quarterbacks och cheerleaders. De ger mig prestationsångest.

Jag svarade i mobiltelefonen när det ringde ett nummer jag inte kände igen. (Visade sig vara min moster, men det visste ju inte jag!)

Jag gick med på att gå på en liten fest/pokerkväll med min kompis och hennes två Kroatiska kamrater som jag aldrig träffat förut. Jag är vanligtvis sjukt dålig på att utmana mig själv att möta och umgås med nya människor. Brownie points for me. (Vi hade faktiskt ganska skoj. Min vän kompromissade så snällt och lät mig titta på fotbollsmatchen medan vi hade lite "förfest".)

Kortis

Igår gick jag in på en pizzeria och hämtade en beställning. Det har jag aldrig gjort förr. Men det var inte jag som ringde och beställde, riktigt så kul ska vi inte ha...

Jag har en massa annat jag ska skriva om här, men det kommer nån annan gång.

The male underwear models

Ikväll var jag och en kamrat ute på krogen för att fira hennes födelsedag. Vi hade förfest med lite annat folk innan och kollade på Eurovision song contest. Extra kul att Ryssland vann då min kamrat är ryss och vi kom överrens om att vi ska bila till Moskva nästa år och kolla in finalen live. haha. Men hursomhelst.

Det var ladies night på krogen, och det hade varit "modevisning" av herrunderkläder tidigare på kvällen, när vi kom dit stod där tre ruskigt heta killar i bara tighty whities (från märket Salming ;p) på dansgolvet omringade av brudar. Något tag senare såg jag dem igen, nu med kläder på, och jag satte som mål för mig själv att jag skulle gå fram och prata med dem. Jag var påväg några gånger, men bangade. Men, fan så nöjd man kan vara med sig själv, för till slut vågade jag! Jag gick fram till dessa tre fantastiskt snygga hunkar, frågade hur det kändes att veta att alla killar i hela rummet var avundsjuka på dem, vartefter de skrattade och sa att det kändes hur bra som helst. Jag sa till dem att jag tycker de är "förjävla fina", två av dem kramade om mig och sa att jag var riktigt fin jag med. (*swoon*) Sen log jag och gick därifrån. Till skillnad från de flesta andra tjejerna där så tycker jag inte det är okej att råtafsa överallt på dem på dansgolvet när de springer runt halvnäck. Jag är nöjd med att jag väntade tills de hade kläder på sig, och sedan gick därifrån när jag hade sagt det jag kom för att säga.

Dåligt självförtroende är en del av min sociala osäkerhet, och att gå fram till så vackra pojkar som dessa finns egentligen inte alls på min karta över tänkbara handlingar. Just därför valde jag att utmana mig själv, och såhär i efterhand sitter jag och ler och är så sjukt nöjd och glad, för vilken solbränna, och vilka magrutor sen! ;)

EDIT låååångt efteråt: Hittade denna bild på pojkarna i fråga på Bodensias grupp på Facebook!

Och jag vill tacka er så in i Norden!

Jag höll inget tal på spexmiddagen, så jag tänkte skriva några ord här istället.

För ett tag sedan skrev min mor i en msnkonversation: "Jag tror inte de vet vad de gör för dig. Men jag vet. Och du vet." (Ungefär så iaf) Jag tror att hon har rätt i det, så därför tänkte jag ta mig lite tid att visa min uppskattning.

Alla skådespelarna i spexet har haft tid på sig att lägga märke till mina sociala svårigheter och hur jobbigt jag hade då vi började öva repliker. Jag vill börja med att tacka Jens, Tommy och Tor, för att de tyckte att jag var den som bäst skulle kunna gestalta Rex Juniorette, även om jag egentligen bara "sökte" till spexet som körsångerska. Jag varnade redan innan för hur jobbigt det skulle kunna bli för mig, men ni trodde det skulle lösa sig, och det gjorde det ju. :)

Om inte Martina absolut velat göra en skådisaudition bara för skojs skull, så hade jag aldrig gjort det heller. Jag hade ingen tanke på att söka en roll, men tänk så skoj det blev! Det var även Martina som med våld fick dra replikerna ur mig i musiksalen, och som tillsammans med Svensson fick mig att sjunga "på riktigt" igen. Ni tog för givet att jag kunde och ville, vilket fick mig att ta mig i kragen och utmana mig själv. Tack så jättemycket för det, fan vad kul det var!

Vackra fantastiska Anna, utan dig hade det inte gått. Du tog dig tid att ta reda på hur du bäst skulle kunna hjälpa mig, och stödet falnade aldrig från början till slut. Jag hade två perioder då jag verkligen tänkte ge upp, och nöja mig med att gömma mig bakom körmicken, men tack vare dig slipper jag nu gräma mig i åratal framöver över att jag aldrig tog chansen att stå på scenen. Jag skojar inte när jag säger att jag kommer dra nytta av detta i resten av mitt liv. Jag har lärt mig att jag kan, det går, det blir bra, och det är sjukt roligt. Hade jag varit kvar i Härnösand nästa år så hade jag sökt huvudrollen! haha

Till alla andra underbara spexare: Tack för att ni gjorde min sista tid som bosatt i Härnösand till något jag aldrig kommer glömma. Ni är så duktiga allihopa (ALLIHOPA! *haha, alla spexare förstår*) och jag är sjukt glad över att ha fått lära känna och umgås med er den här tiden. <3

Timo, Marleen, Lucie, Pavla, Dominik and Grzegorz: Thank you all for contributing to making the spex all that it was. You are all very talented and wonderful people, and I'm glad I got the chance to meet you all. I don't know if I will get the chance to see any of you again, so I wanted to take this chance to wish you all luck with whatever you decide to do next! :)

Nu sitter jag i ett kallt, grått och regnigt Boden och börjar inse hur mycket jag faktiskt kommer sakna Härnösand och alla er, inte bara spexarna utan hela studentkåren. Härnösands studentkår är en väldigt liten kår med ett väldigt stort hjärta.

Tro inte att ni sett det sista av mig, jag dyker upp (eller ner) när ni minst anar det!

PS: Ni spexare som läser detta får gärna tipsa de andra, och översätta till de som kanske inte förstår. ;)

Vi ses i Nangijala, eller Härnösand. :)

Idag ringde jag till en människa jag aldrig pratat i telefon med förut, utan ångest. Brownie points for me! :)

A small step for man...

Jag har kommit att tänka på en hel del saker som jag skulle kunna skriva om här. Min relation till barn t ex, eller mina tankar om lagsporter vs. singelsporter. Istället väljer jag att skriva om vad som kan verka vara en liten detalj för andra (även om många andra också tycker det är smått obehagligt), men som för mig är en stor personlig seger: idag gick jag för första gången på toaletten på bussen under den drygt sju timmar långa resan från min hemstad till universitetsstad. Det är svårt att förklara hur sjukt nöjd jag var med mig själv.