Even angels have their wicked schemes

Idag säger jag som min mor: "Varför kan man inte jobba två dagar och vara ledig fem?"

Historien i förra inlägget är delvis inspirerad av Eminem ft. Rihanna - Love The Way You Lie. Idag hörde jag fortsättningen på den låten, Love The Way You Lie (Part 2). Denna gången berättas historien mer ur kvinnans perspektiv och Rihanna får ta över mer plats från Eminem då låten denna gången ligger på hennes kommande skiva. Jag har lyssnat på den här låten på repeat hela dagen. Jag har så himla mycket idéer just nu om saker jag skulle vilja skriva! Jag vill skriva en fortsättning på berättelsen baserad på Part 2, och jag funderar så smått på att starta ytterligare en blogg med mer av ett tema, inspirerad av Sofia Åkerman som pratade under temadagen "Det kompetenta barnet". Hon var helt fantastisk.

Men jag har inte tid, och det känns så himla tråkigt. Vi har så sjukt mycket i skolan just nu. Det är roligt, men tungt. Jag känner att jag lär mig saker. Halva utbildningen har gått och jag börjar besitta såpass mycket kompetens inom området att det faktiskt är roligt att diskutera med yrkesverksamma, och jag börjar så smått längta tills jag är färdig.

Men ändå. Jag önskar att jag hade mer tid. "Varför kan man inte jobba två dagar och vara ledig fem?"

Hud mot hud - om våld

Uppgift 38. Skriv en novell om och för ungdomar med inslag av fysiskt/psykiskt våld.

Hud mot hud. Knogar mot kindben. Baksidan av hans hand träffar henne med en kraft som får det att sjunga i hennes öron och hennes huvud att instinktivt vrida sig bort. Hon vänder blicken tillbaka mot honom och stirrar storögt i förvåning. Hennes mun faller sakta öppen som för att säga något, men inga ord passerar förbi hennes läppar då hon som i trans lyfter en hand och lägger den mot sin sprängande kind. Den unge mannen framför henne säger något, det ser hon på att hans läppar rör sig, men hon hör honom inte. Orden kan inte överrösta ringandet och den dunkande pulsen i hennes öron. Han säger något igen, märkbart irriterad då hon inte svarar honom. Hon står fortfarande som förstenad med sina ögon fästa vid hans. Två långa, seniga armar sträcks ut mot henne. Han greppar hennes axlar och skakar henne kraftigt men hon svarar honom fortfarande inte. Då faller det andra slaget.

En öppen handflata. Ett sådant där kvinnligt slag. Han kan bara slå henne tillräckligt hårt om han använder sin högra hand. Hennes egen hand ligger fortfarande pressad mot den högra kinden, så han slår henne på den vänstra. Med en öppen handflata. Ett kvinnligt slag men det svider likväl.

Nu vaknar hon ur chockens dvala men han är för uppjagad för att märka det. ”Jävla fitta!” skriker han så spottet flyger mot hennes ansikte. Hon blundar. ”SÄG nåt för helvete!” Hon sväljer, öppnar munnen för att prata, men hans tålamod är redan slut.

En knuten näve den här gången. Mitt i solarplexus. Hon viker sig dubbel och kippar högt efter andan. En hård knuff mot hennes axel och hon faller mellan soffan och soffbordet. Ligger där hopkrupen och håller sig om magen. Det är inte första gången han gör såhär. Han har gjort det förr men hon blir alltid förvånad.

En spark. Två sparkar. Nu skriker hon. Hon skriker av smärta men mest av sorg. Det var inte såhär det skulle vara mellan dem. Han sparkar henne där han kan komma åt. Blåmärken sprider sig som skogsbrand under hennes kläder. Soffbordet skjuts ilsket undan. ”Håll käften!” Först ville han att hon skulle prata, nu vill han att hon ska vara tyst. Han sparkar henne igen. Hon skriker högre. Hon skriker hans namn, ber honom att sluta när tårarna väller fram ur ögonen och dropparna landar på mattan som i en tragiskt koreograferad dans. Han slutar snart, det slutar snart, intalar hon sig själv.

Han faller ner på knä och slår henne där hon ligger. En ring runt hans finger skär revor i hennes ansikte. Tårarna på mattan blandas med blod. Hon skriker och gråter, han slår. Hennes skrik blir allt lägre och hennes gråt allt svagare, ju mer han slår. Snart är det över, det är över snart, intalar hon sig själv. Ett sista slag och världen slocknar framför hennes ögon. Hon faller ner i dvalan med ett lättat andetag och hennes armar faller livlösa till golvet. Han reser sig och går. Han bara lämnar henne där. Han brukar göra så. Nu är hon i alla fall tyst. Hon kommer resa sig och snygga till sig när han har gått. Hon brukar göra så.

Det har inte alltid varit såhär. Alla sådana här historier börjar alltid så hoppfullt och bra.

De träffades sex månader tidigare, på en fest. Han var äldre än henne, men det spelade ingen roll. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han hade bil och körde henne var hon ville. Han hade pengar och köpte henne vad hon ville, men han köpte inte hennes odelade kärlek. Den var redan hans. Han brukade stryka hennes kind och viska ”hud mot hud, du och jag” så att hennes inre exploderade i lätta vingslag från hundratals fjärilar. Tusentals kanske.

Han tog sig tid att lära sig vad hon gillade. Han visste vad som gjorde henne glad och använde sig ständigt av det. Små presenter, stora handlingar och väl valda ord. Han tog emot henne med öppna armar när hon föll hårt för honom.

Hon gav honom allt. Sin tid, sitt liv. Han fick ett nytt jobb och skulle flytta. Självklart ville hon följa med när han bad henne. Hur kunde hon ha stannat när syret i hennes andetag skulle åkt? Hon följde honom blint. Lämnade vänner och familj. Skaffade inga nya, han var allt hon behövde och ville ha. Hon väntade på honom när han kom hem, hade alltid middag färdig. Den lilla hemmafrun.

Han förstod försent att det inte var så han ville ha det. Han hade gjort henne totalt beroende av honom genom att vara hennes allt. Han hade varit hennes allt för att han så ville att hon skulle vara hans. En gång var hon livfull, nyfiken och sporadisk. Nu blev hon rastlös, svartsjuk och kontrollerande. Var hade han varit? Vem hade han träffat?

Han älskade henne med en äldre, mognare kärlek än med vilken hon älskade honom. Hon älskade honom med en slagkraftigare, desperatare kärlek än med vilken han älskade henne. Kanske det är vad som händer när en tornado möter en vulkan.

Den här gången reser hon sig inte. Hon tar ingen dusch och hon snyggar inte till sig. När han till slut kommer hem för att be om ursäkt är det nästan försent. Han faller ner på knä på golvet, griper tag om hennes axel och skakar henne kraftigt. Inte av ilska den här gången, utan av panikslagen kärlek.

Han slår henne över kinden med en öppen handflata. Ett kvinnligt slag, men det borde svida likväl. Hon rör sig fortfarande inte. Nu är det hans puls som dunkar i hans öron. Hans skrik och gråt som studsar mellan väggarna i lägenheten. Hans nya våta tårar som blandas med hennes torra blodstänkta på mattan.

Han reser sig och vandrar ett varv runt deras gemensamma hem. Sliter sitt hår och skriker ut sin rädsla innan han tillslut tar telefonen i sin hand och ringer efter ambulans.

När ambulansmännen kommer för att hämta henne ger de honom blickar som säger mer än ord någonsin skulle kunnat drömma om. De frågar inte om han slagit henne. De behöver inte. Hon läggs skyndsamt på en bår, han böjer sig ner för att kyssa hennes läppar, hud mot hud. De låter honom, motvilligt. Oskyldig till motsatsen bevisats. Sedan puttas han ur vägen och hon bärs ner till ambulansen och försvinner. Han vet att närsomhelst kommer polisen att hämta honom. Han flyr inte. Han sätter sig ner och väntar.

Någonstans i Sverige ringer snart en telefon. En mamma får äntligen nyheter om sin femtonåriga dotter som rymt hemifrån.

Spännande med ungdomskrim.

Helt fantastisk föreläsning igår. "Ungdomskriminalitet och vägar in i kriminella livsstilar". Mycket karismatisk lärare som använde roliga och målande exempel. "Skolan är en träningslokal för längdhopp." Någon som förstår? Nej? Man kanske måste varit där... Men detta då? "Om man ska undersöka människor med... sned näsa! Och så samlar man ihop dem på samma ställe och studerar dem. Sen kommer man fram till att det de har gemensam är att de har sned näsa. Det är ju för fan därför man har samlat ihop dem!" Detta var då en exemplifiering av hur man undersöker ett problem och kommer fram till att den gemesamma nämnaren mellan de som besitter problemet är själva problemet i sig. (Vilka blir långhoppare och vilka blir korthoppare? Här knöts hela länghoppshistorien också in.) Mycket kul i alla fall. Lyssnade på samma människa i fem timmar och önskade att han kunde fortsatt lite till. När hände det senast? Jag ville liksom inte gå hem.

Lånade dessutom sju nya böcker på biblioteket under lunchrasten. Jag som bara skulle kika...

Idag är det samverkansdag mellan socionom- och polisstudenter. Ska bli intressant!

Enkelt och kortfattat

Här har det varit tyst ett tag.

Tiden liksom bara sprang iväg och det var sjukt mycket att göra med uppsats och seminarier. Nu är dock uppsatsen inlämnad och redovisningen om samverkan, bemötande och arbetsglädje hos Fältgruppen gjord!

Här nedan ser ni exempel på mina utmärkta illustrationer till min redovisning.


Min förskolepedagogik verkade dock uppskattad då de andra fem i min redovisningsgrupp berömde min insats. haha :)

Igår hade vi föreläsning om och av Gränslöst Ledarskap som är en ledarutbildning för personer med milda förståndshandikapp. En sak som en av deltagarna där sa var att saker och ting behöver inte vara så krångliga. Varför kan man inte bara använda enkla ord och korta ner saker så vi förstår? Det var lite av den tanken som jag anammade i min redovisning efter att jag upptäckt att PowerPoint inte fanns på min dator. Jag ritade lite istället och vände blad som i ett blädderblock. Success! ;)

Första November är det temadag om Det kompetenta barnet - Det utsatta barnet, med valbara föreläsningar hela dagen. Har idag anmält mig till några jag tyckte verkade mycket intressanta och ser fram emot det med spänning. Får se om platserna räcker till och vilka jag får gå på! (Intresseanmälde bland annat till en föreläsning om "Det svåra samtalet" om hur barn ofta inte har problem att prata om svåra och hemska saker, bara det finns trygga vuxna som har modet att lyssna, och även en föreläsning om att prata om sex och relationer med barn/ungdomar.)

Vad är helg?

Jag har insett att jag har inga helger. Eller, rent teknisk är det klart jag har helg precis om alla andra. Jag har inte döpt om dagarna, det är lördag och söndag för mig med. Jag har däremot inga vilodagar fria från ansvar. Jag pluggar nästan mer under helgerna än under vardagarna. Om det inte är andra kursen som ska kompletteras så är det en gammal socionomuppgift som ska skrivas. För en gångs skull är jag faktiskt också i god tid med att skriva en uppgift för att få den ur vägen innan stressen börjar med en större skrivuppgift. Sen ska det även läsas artiklar, skrivas intervjuguider och tränas på att tänka i nya banor genom positiv psykologi.

Sen dansas det salsa på söndagar också såklart! Därifrån är jag nu just hemkommen. För första gången satte jag cross body lead inside turn. Mest jäkla nöjd. haha

Men ja, mycket till helg, det är det inte.

Nu mer plugg. Mors!

Wherever I lay my hat...

Har helt sonika stulit den här bilden på föräldrarnas hus från min mors blogg för att den är helt fantastisk. Klicka upp den så den blir större, det är värt det! :)


Och så tar vi en till när jag ändå är igång! Älskar höstfärger!


Själv sitter jag och jobbar på en skrivuppgift kring filmen "Die Welle" som jag för övrigt stark rekommenderar. Mycket bra film som man kan gå och fundera kring en bra stund efteråt. Se trailern så kanske ni förstår:

Uppgiften handlar om att diskutera kring ledarskap och vad som gör en ledare. Personlighet, egenskaper osv.

Kan du säga vad "ingenting" är?

Läste just detta i en artikel om action-research och appreciative inquiry:

"For those of us breastfed by an industrial giant that stripped the world of its wonder and awe, it feels, to put it bluntly, like an irrevelant, absurd, and even distracting interruption to pause, reflect deeply, and then humbly accept the depth of what we can never know-and to consider the ultimate reality of living for which there are no coordinates or certainties, only questions. Medicine cannot tell me, for example, what it means that my newborn son has life and motion and soul, anymore than the modern physicist can tell me what "nothingness" is, which, they say, makes up over 99 percent of the universe. In fact, if there is anything we have learned from a great physicist of our time is that the promise of certainty is a lie, and by living this lie as scientistic doctrine, we short-circuit the gift of complementarity-the capacity for dialectically opposed modes of knowing, which adds richness, depth, and beauty to our lives. Drugged by the products of our industrial machine we lose sight of and connection with the invisible mystery at the heart of creation, an ultimate power beyond rational understanding." (APPRECIATIVE INQUIRY IN ORGANIZATIONAL LIFE, David L. Cooperrider and Suresh Srivastva)

Tyckte det var tänkvärt...